månadsarkiv: oktober 2019

Uppdatering – 14 veckor

Nu har 3 månader passerat. Läkningen går verkligen upp och ner, mestadels ner den sista tiden. Nerver har börjat växa ihop och musklerna krampar väldigt. Första 2 månaderna hade jag inte ont i nacken alls – vilket jag nu förstår är på grund av att känseln inte kommit tillbaka. För när känseln kom tillbaka.. Aj. Helt plötsligt får musklerna signaler att krampa och dra ihop sig och musklerna verkar inte alls förstå att det inte går att sträcka ut nacken eller på annat sätt göra dem nöjda. Tiden spenderas mest i sängen med stora mängder smärtstillande och muskelavslappnande.

Efter ett samtal med Bert från nackskadeförbundet uttryckte jag ”det är så tråkigt när man inte kan göra något” och han svarade ”du FÅR inte göra något, du måste låta kroppen vila och läka”. Där och då fick jag en tankeställare, jag kanske ska sluta tvinga mig till en aktivitet om dagen (en aktivitet i mitt fall är inte som en aktivitet för friska – det kan vara att fylla i några dokument, ta en liten promenad eller följa med till en släkting på kaffe). Numera lyssnar jag på kroppen och kroppen ORKAR inte. Jag tänker inte försöka tvinga den till att göra saker när den har ont och saknar energi. Den måste få ta igen sig och läka, annars blir jag aldrig bättre.



Någon dag varje vecka försöker jag i alla fall komma ut. För någon helg sen hade vi fika i stallet och firade att jag haft min häst Mumin i 10 år. Vi fick kaffe och gott fika, Mumin fick en knäckebrödstårta. Givetvis hade alla partyhattar i olika färger så det blev ett riktigt kalas!



I lördags fyllde min morfar 90, så jag följde med dit på lunch. Det fick vara veckans stora aktivitet. Hans present hann tyvärr inte bli klar tills dess, jag stickar en halsduk men garnet tog slut och jag fick beställa mer.
Har börjat sticka mycket när jag är hemma, då har jag något att göra som inte är speciellt ansträngande.
Efter att ha börjat sticka använder jag nästan inte min telefon alls. Jag har tagit bort varenda stressmoment i min vardag och satsar helhjärtat på att bara vila – både kroppen och hjärnan. Telefonen och skärmar får vara tills jag blivit bättre. Visst svarar jag oftast när det ringer, men sociala medier, mail och slö-scrollande håller jag mig från. Vi får se om detta ger någon effekt!

Man brukar väl säga att efter en knä eller höftoperation tar det runt 18 månader innan kroppen läkt helt, då är det nog inte så konstigt att kroppen har fullt upp att läka efter detta. Känns rimligt att ta ett steg tillbaka och sluta försöka pressa sig i form.



Ett litet steg för mänskligheten, största steget för mig

I fredags hände något avgörande för mig. Jag fyllde 30. Låter inte så speciellt, men för mig var det verkligen stort. Av någon anledning har jag hela livet varit övertygad om att det aldrig skulle ske – mitt liv skulle ta slut vid 29. Var den tanken uppstod kan jag inte svara på, men jag har alltid trott att det kommer sluta där. När någon pratat om pension eller nämnt något i stil med ”när du är 50” har jag bara svarat att jag inte kommer bli så gammal så det tänker jag inte på. Frågade någon varför svarade jag bara att jag tror det. Aldrig mer specifikt än så.
Jag var nämligen övertygad om att det verkligen skulle hända om jag sade det högt eller berättade för någon.

När jag under senvåren fick veta hur allvarliga skador jag hade vid huvud/nacke blev jag nästan inte förvånad. Det var det här jag trott. Mitt liv är kört. Nu dör jag snart, på riktigt. Operationstiderna jag kunde välja mellan låg i juli – eller i slutet av oktober, EFTER min födelsedag. Jag var livrädd och ville absolut inte gå igenom operationen. Jag gjorde allt för att hitta andra lösningar eller att NÅGON kompetent läkare skulle säga att det inte behövdes. Efter att ha kommit i kontakt och blivit bedömd av läkare från Stockholm, London, USA och Spanien var det tydligt att det var den enda räddningen. Alla var eniga. Bestämde mig därför att göra det så snart som möjligt, även om jag oroade mig för att inte vakna upp igen efter den komplicerade operationen. Fick även skriva under avtal där jag godkände riskerna som listades – bland annat förlamning, hjärnblödningar och död.

Började tro att min framtidsvision kanske gick att ändra på. Om jag opereras i tid kanske jag överlever. Jag kanske skulle dö om jag INTE gjorde något åt det. Det kanske låg något i min övertygelse, att det fanns en sanning där, men det fanns en väg ur det. Så jag bokade datum för operation.



I fredags fyllde jag 30. Det första jag gjorde var att öppna ett nytt konto för pensionssparande dit jag genast gjorde min första överföring.

Helt plötsligt tänker jag på framtiden och har släppt oron över att inte nå fram dit.
Något firande blev det inte riktigt, min ork finns inte än och jag kan inte vara uppe så länge. Gjorde ändå betydligt mer än vad jag klarar på en dag då jag var så lättad och lycklig. Klev upp tidigt, tvättade håret och sminkade mig. Det är något av det jobbigaste för mig att göra då jag inte kan lyfta armarna utan smärta och kramper, så jag vilade efter. På eftermiddagen tittade jag in på jobbet och fikade kaffe med kanelbullar. Vila igen, och kvällen slutade med en stillsam middag (med tårta!) hemma med familjen.
Efter det var både kropp och huvud helt slutkörda, så det blev att krypa till sängen tidigt och hela dagen efter låg jag fortfarande i sängen med mycket smärtstillande och muskelavslappnande. Än har det inte gått många veckor och läkningen går väldigt upp och ner, så jag får helt enkelt acceptera att dagarna ser ut som de gör och jag kan inte vara uppe eller aktiv någon längre stund.



Däremot känner jag att helgen har varit en nystart för mina tankar. Jag VET inte varför jag alltid trott att jag inte kommer fylla 30. Den tanken har alltid funnits där och känslan har växt och rotat sig med åren. Jag är glad att det inte blev så och att det fanns läkare som kunde hjälpa mig. I hela världen utförs dessa operationer endast på 3(!) ställen, så jag är oerhört lättad att jag hittade rätt. Nu längtar jag efter att bli äldre, bo i ett litet hus vid havet och resa till olika varma, fina platser för att slippa den kalla vintern i Umeå. Allt jag tidigare var rädd för att drömma om. Äntligen!