8 veckor med stelopererad nacke

Det känns som det var en evighet sedan jag kom hem till Sverige, men börjar man se till veckor är det ingen tid att tala om. Jag trodde (av någon konstig anledning) att alla mina problem och symptom skulle försvinna sekunden jag vaknade ur narkosen, även min POTS och ME. En hel del symptom försvann fantastiskt nog direkt, däribland:

– ANDNINGEN!
Det kanske viktigaste. Innan operationen slutade jag andas flera gånger om dagen, både i vaket tillstånd och när jag sov. Signalerna till diafragman gick inte fram och jag fick hela tiden tänka ”andas in, andas ut” för det skedde inte automatiskt. Var livrädd för att sova och sov nästan ingenting på slutet då jag trodde jag skulle sluta andas och dö i sömnen. Efter operationen har jag inte slutat andas en enda gång. Från dagen jag vaknade upp har min kropp andats av sig själv och jag vågar nu sova igen.
– Huvudvärken.
Den konstanta, bultande huvudvärken. Migrän gånger tusen som ingenting hjälpte mot. Det kändes som att ögonen skulle tryckas ut ur huvudet, vissa dagar kunde jag inte röra mig alls utan fick ligga stel som en pinne i ett mörkt och tyst rum och hoppas på bättre tider.
– Synbortfallet.
Jag kunde se utan problem igen, på båda ögonen!
– Skakningarna.
Det var det första mina anhöriga märkte eftersom jag inte kunde se mina egna armar och händer i början. Högerarmen och handen blev helt stilla, från att ha skakat som ett asplöv och med fingrar som inte gick att styra.
– Vertigo.
Jag säger vertigo istället för yrsel eftersom jag kan bli lite yr av POTS, den typen av yrsel jag menar här är den jag dragits med i över ett år där marken och omgivningen snabbt snurrar och gungar. Den som gjorde mig oförmögen att köra bil och fick mig att bli ”åksjuk” och spy eller ramla för att marken plötsligt gungat till kraftigt. Marken såg inte bara ut att röra sig, det kändes också som det. Utan förvarning var det som att mattan slets bort under fötterna och man trillade handlöst baklänges om det inte fanns något att ta tag i.
– Smärtan i nacken.
Jag har inte ont i nacken alls längre! Allt knakande/knastrande är inte heller där – vilket inte är så konstigt då allt är fastskruvat.

Allt detta försvann direkt efter operationen. Det bästa är att inte ha ont i huvud och nacke längre. Jag beskrev alltid känslan innan som att huvudet skulle sprängas, det var ett så högt tryck och jag kände verkligen hur det pressade och bultade bakom ögonen. När det försvann fick jag också tillbaka synen.

Min POTS och ME verkar inte ha påverkats än i alla fall, men jag hoppas ändå på att det ska hända. Än så länge har det inte ens gått 2 månader sedan operationen. Köpte en pulsklocka för att följa utvecklingen med mitt urspårade hjärta och det känns ju lagom hälsosamt när man ser vad pulsen blir när jag ställer mig upp. Lägger jag mig ner sjunker den inom 30 sekunder igen.
Över 160 när man står och smörar en macka känns inte helt bra för hjärtat i det långa loppet...



Min POTS är nästan värre nu, vilket kan bero på att jag varit så stilla efter operationen. Flera veckor i sängen har påverkat det negativt så jag har det kämpigt med rehabilitering. Min rehabilitering efter operationen går ut på att INTE lyfta något eller använda armarna, men promenera en liten bit dagligen och träna hållningen med att dra axlarna tillbaka och hålla mig upprätt. Problemet är att så fort jag är upprätt rusar pulsen från 80-90 till 150-160 inom en minut och det börjar svartna för ögonen, det blir tungt att andas och svårt att gå. Går jag en promenad blir jag andfådd, lite yr och illamående och känner mig svimfärdig. Går jag för långt eller är för aktiv slår ME-symptomen till också, vilket innebär att jag blir liggandes i flera dagar med låg feber, ont i hela kroppen, svårt att tänka och orkar verkligen inte någonting. Vissa dagar orkar jag inte ens prata eller tänka och kan inte svara i telefonen för jag kan inte få ur mig en mening som blir begriplig. ME kallas också för kroniskt trötthetssyndrom vilket känns lite felaktigt, man är ju trots allt inte trött. Kroppen är helt uttömd på energi och varenda cell är urladdad och kroppen samarbetar inte längre när det slår till, inte ens med de kognitiva funktionerna. Men sömnig är jag inte och har lika svårt att sova för det.

Detta förklarar ju då också varför jag blivit MER frånvarande från nära och kära än innan operationen, mina smärtproblem är SÅ mycket bättre nu – men kroppen motarbetar mig och gör rehabiliteringen väldigt svår. Vill så gärna ha en aktiv vardag så snart som möjligt och komma igång med att träffa vänner, jobba, vara ute i naturen och allt jag längtat efter att komma tillbaka till – men i nuläget fungerar det kanske att ta en fika en gång i veckan och sedan blir jag totalt kaputt och är åter tillbaka i sängen ett par dagar innan jag kan göra ett nytt försök.

Förhoppningsvis BLIR det skillnad på detta när min kropp läkt mer, man beräknar att själva benläkningen fortsätter i 2 hela år (!) så efter 8 veckor kan jag nog inte förvänta mig ett ”färdigt” resultat. Operationen känns oavsett lyckad än så länge, och jag ser fram emot att bli friskare, piggare och komma igång med livet igen!
Jag har tänkt att vid nyår, då kommer jag känna mig som en ny människa – hoppas bara kroppen också hänger med i min plan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *