Författararkiv: lamias

Totalkaos

Internet på min dator är inte det enda jag saknar, har inte ens enkla saker som strumpor och jag har ingen aning var det finns någon hårborste. Är mitt i en flytt och kör runt med bilen proppfull av flyttlådor och påsar – det känns som att hela mitt liv är inpackat och på hjul och jag hittar ingenting jag behöver.
Förra året skedde mycket förändringar. Jag sa upp mig på jobbet, sålde radhuset jag bodde i och flyttade in hos min pojkvän. Kände aldrig att VI bodde där utan mer att jag var en inneboende, förmodligen eftersom jag flyttade in där han redan bodde och jag kanske inte hade valt att bo där om det fanns fler lägenheter att välja mellan. Har t.ex aldrig velat bo i markplan. Jag ville bo någonstans där vi flyttar in tillsammans.

Nu är lägenhet i stan inköpt (trivs bäst i och kring centrum), nyckeln överlämnas på torsdag och själva flytten vet jag vad jag kan förvänta mig av – men största delen av allt annat känns väldigt, väldigt oklart. Allt jag önskar är ett lugn i vardagen. Och typ… en säng. Har inte ens en säng att ställa in om 2 dagar, får nästan panik över det – måste ha en jättemjuk säng för att inte bli helt skev i kroppen och det är riktigt svårt att hitta. Har tagit en runda på möbelaffärer tidigare idag men blev knappast klokare av alla valmöjligheter.

Hoppas ha hittat lugnet snart igen, stora förändringar är alltid jobbigt till en början.


Vissa har en walk in closet, jag har en rullande garderob!

Insamlingen av utrustning till Rumänska hästar

För ganska länge sedan körde Hundjälpen och Hööks en insamling av hästgrejer där man kunde lämna in det man ville skänka i Hööks butiker – bett, täcken, schabrak, allt möjligt egentligen, i Rumänien har många fortfarande ståltråd istället för bett t.ex. och tanken var att skänka vettig, bekväm utrustning till hästägare som kanske inte har kunskap eller råd att prova ut passande saker till sina hästar. Ett annat projekt där är att svenska hovslagare ner och utbildar ägare och visar hur hovvård ska göras, meeeen det får bli ett annat inlägg så fokuserar vi på utrustningen här.

Sakerna har legat i lådor i vårt stall länge då transporten dit varit lite oklar, men för några veckor sen har allt staplats på pallar och skeppats iväg. Att få fast det på pallarna var inte det lättaste. Krympplast var inte lätt att få tag på så lösningen blev alla hästmänniskors favorit – den välkända silvertejpen. Eller, vi trodde det var lösningen. Efter många timmars tejpande och snurrande kändes det fortfarande inte stabilt och rädslan att något skulle ramla ur lådorna eller rasa ihop blev för stor så då blev det att köpa massor av långa spännband att surra fast det med – och plötsligt var alla timmars tejpande helt onödigt haha.

Nu är allt framme! Blir jättekul att se sakerna komma till sin rätt, hoppas på fler bilder när sakerna delats ut och börjat användas.

Riktigt, riktigt arg

Igår var medryttarna ute och red Bora och Dante längs landsvägen. Att alla bilförare inte visar hänsyn är nog alla redan medvetna om, men det finns ju de som är av den värre typen och inte bryr sig om någon blir skadad. Vi har en sån som bor i byn brevid och inte bara är känd för att jaga/preja hästar av vägen, han har till och med gått så långt att han KÖRT PÅ ett ekipage tidigare.

Tjejerna mötte först en bil som saktade ner vid mötet så de kunde gå förbi, då kommer en annan bil i full fart och KÖR OM den stillastående bilen i full fart när hästarna är framför mitt på vägen – Bora blir rädd och reser sig och snurrar runt och föraren försöker fortsätta köra MOT hästen som är framför bilen, öppnar rutan och skriker att de ska av vägen, det är hans väg (what?), han har rätt att köra 70 och en hel del mindre fina ord. Tjejerna försökte flera gånger skrika att han måste stanna, någon kommer skada sig, men neeeej han fortsatte bara trots att en ung tjej sitter på en häst som har panik och står på bakbenen centimeter från motorhuven. När Bora kastade sig åt sidan fräste han sen vidare i full fart och det var bara ren tur att hon inte snurrade runt eller kastade sig åt andra hållet, då hade de blivit påkörda.

BLIR.SÅ.FÖRBANNAD! Man behöver inte tycka om hästar, eller ens andra människor, men att utsätta andra för fara enbart av sin egen bitterhet är bara sjukt. När någon dessutom varit väldigt tydlig med att ”min häst har panik, snälla stanna vi kommer skada oss” – då är det medvetet om man fortsätter försöka preja ekipaget.
När jag var liten och hade ponny på ridklubben i närheten fick vi ”småtjejer” inte rida ut längs vägarna på grund av att vi kunde möta denna person och han var välkänd för att jaga/preja hästar av vägen med både bil och traktor. 18 ÅR SENARE(!!) är läget precis likadant. Otaliga anmälningar, ingen förändring.
Nu blir det i alla fall en till anmälan, försöker hitta personerna som satt i den stillastående bilen och bevittnade allt för att få så många ögon som möjligt till händelsen så vi får se hur det går. Förstår faktiskt inte hur man kan utsätta så många för fara genom åren och fortfarande kunna hålla på likadant (och ens ha kvar körkortet?) – någon gång måste det få ett slut innan någon fler blir påkörd…
Byavägen där det inte finns alltför många ställen att ta sig av vägen under vintern

Kunde varit fredagen den 13

…Men jag vet att det bara är torsdag. Hatar när allt dåligt händer på en gång, hela veckan har varit riktigt dålig så jag har hållt mig från datorn och tagit det lugnt. Ska få järninfusioner snart så jag hoppas det blir bättre. Något som är bra med storhelger är att det kan vara en vändpunkt, så nästa vecka förväntar jag mig något helt annat från och med måndag! På torsdag blir det tillgång till nya lägenheten och det känns jätteskönt att bli stadsbo igen. Inte för att jag är i stan speciellt ofta eller har haft långt dit (en bro och älven mellan…) men det känns rätt. En helt tom lägenhet som man får göra till ett hem. Senaste åren har jag jobbat med heminredning på både Ikea och Royal Design men jag har trots det inte samlat på mig speciellt mycket prylar och har nu fått för mig att jag ska BYGGA lite allt möjligt som hyllor och klädhängare så jag har köpt lite träpinnar, läderband m.m som vi får se vad det blir av. Jag har många gånger trott att jag är bra på att bygga saker, gjorde en bänk utanför stallet för något år sen som jag målade och den såg jättefin ut – problemet var bara att när man suttit på den några gånger brakade den ihop så jag har en del att lära om stabilitet haha. Har väl inget speciellt att dela med mig av idag så slänger bara upp lite bilder från senaste mini-roadtripen så är jag tillbaka snart igen.

Bilder från Tallbergsbroarna, tagna för några veckor sen.

Och om det är någon fler som inte har en bra dag, hoppas denna bild kan göra skillnad…

Så var det bara 4 kvar

Vad kul att ni är ett par stycken som hittat hit fast det varit tomt här så länge! Fick flera kommentarer om vilka hästar som finns kvar, och vad som hänt med resten så jag tänkte sammanfatta lite kort. Vi har i nuläget ”bara” fyra hästar, vilka det är och var resten är kommer i lite inlägg här.

Vi börjar med var unghästarna vi haft tagit vägen;


Vi hade ju 4 egna uppfödningar i liknande ålder för något år sen. Tanken var att behålla en, vilken spelade mindre roll – vi tyckte ju om alla lika mycket. Det fick helt enkelt bli den som blir kvar efter att vi annonserat ut dem. Vi trodde nog Allegra skulle bli kvar med tanke på att hon var väldigt speciell och vi tackade nej till flera som ville kolla på henne eller köpa – hade hon hamnat fel hade det kunnat bli riktigt, riktigt dåligt.

Dante (eller Andante om man ska vara petig, född 2011) har jag kvar och är i full gång. Väldigt sent tagen då jag inte kunnat rida och inte känt någon större stress att han ska komma ut och tävla eller liknande så vi har pysslat på i vår egen takt. Han kommer synas mer här så jag går inte in mer ingående på honom nu.

Allegra WG (född 2011) var den som flest var intresserade av, men vi var väldigt noga med att skulle hon säljas var det till någon som verkligen hade erfarenhet och var medveten om att hon inte riktigt var lätthanterlig. Mycket humör och skeptisk till det mesta, jag fick vaccinera och verka henne själv för hon lät ingen hon inte var van med röra henne och speciellt inte hennes ben. En dag kom ett samtal från södra Sverige och det var från hennes blivande nya ägare. Det var inga tvivel om att skulle någon kunna hantera henne på rätt sätt så var det väldigt, väldigt kunniga personer hon kommer ha kring sig och det kändes bra för alla. Rätt snart kom hon ut på banorna och som 4-åring blev hon direktkvalad till final av champion of the youngsters efter att ha vunnit semifinalen med 9.3 i teknik! Kunde inte blivit bättre.
(Lånad bild)

Crescendo WG (f 2010)  känner ni nog mer till som Hugo. Hugo bor i Stockholm och har en kompis som heter Vanten som är i samma ålder. Tror inte de inriktat sig på någon speciell gren utan rider  allround och har kul tillsammans! Fick ett superhem och även om det är tråkigt när ens ”barn” flyttar kändes det väldigt bra och tryggt.

Sienna (f 2010) gick det inte lika bra för. Hon var alltid väldigt sprallig och busade mycket i hagen, så när hon skulle gå in en dag och var halt var första tanken att hon sträckt eller vrickat sig efter att ha rusat omkring. Inget mer med det. Hon vilade ett tag och sen kändes allt okej och jag började rida henne lite smått. Hon var superlugn och världens tryggaste unghäst att rida på, men när vi började trava tog hon väldigt små steg och kändes lite stapplig – trodde det berodde på att hon precis fått skor så vi tog bort dom men efter det blev hon halt på riktigt och stapplade på tre ben. Efter att ha varit hos veterinären och tagit röntgenbilder syntes en stor cysta där vätskan rann rakt ut i en led. Det var något hon alltid haft men som vuxit mer åren och börjat kännas av mer och mer. Enligt veterinären fanns det inga möjligheter till att operera, det skulle bara bli värre med tiden och hon skulle alltid vara halt och ha ont. Min mamma skickade runt bilderna till flera olika veterinärer och specialister över hela Sverige för att hitta någon som kunde ge ett positivare besked, men samma sak från alla – cystan går inte att operera och leden går inte att ”laga”. Hon fick somna in, tyvärr.

Film från hoppningen

Här kommer en liten film från gårdagens hoppning. När jag bläddrar tillbaka i kalendern verkar det vara 3 år sen jag hoppat sist. TRE ÅR! Det är galet länge. Idag är jag helt trasig i kroppen – vet ni vad skedteorin är? Kan göra ett inlägg om det senare, det går i alla fall ut på att man varje dag har x antal skedar och varje aktivitet du utför kräver ett par stycken. Är man sjuk går det åt väldigt många snabbt och man blir utan och måste återhämta sig för att få nya. Precis det hände efter de senaste dagarna, har både gått mycket och ridit och det blev för mycket för kroppen så nu är det antiinflammatoriskt, vila och smärtstillande som gäller. Det är främst benen som inte pallar trycket, ska till en fotspecialist under eftermiddagen och se om det finns något som kan underlätta att gå/stå så man skulle slippa inflammationer och smärta, eller i alla fall minska problemen.

I alla fall, det var lätt värt bakslaget för att hoppa igen! Man blir lite osäker efter så lång tid så jag håller mig till lägre höjder. Ubbe var väääldigt taggad och det gick undan både före och efter hindren. Kanske inte det snyggaste man skådat men vi båda hade roligt. Förhoppningsvis gör vi om det snart igen, nästa gång jag ska till ridhuset får Dante följa med.