Författararkiv: lamias

Hoppning


Mmmm… sko!

Idag har jag varit inne i ridhuset med Urbaan som jag tidigare tävlat i hoppning. Hoppade en liten (LITEN!) bana och det var första gången på flera år som jag hoppade. Sjukt kul, däremot känns det verkligen att det var längesen sist. Avståndsbedömning och liknande finns fortfarande någonstans i ryggmärgen men styrka och balans i kroppen är inte i toppskick. För några månader sen var mitt största problem att jag tippade framåt i trav, kroppen var som en spagetti med noll ridmuskler så jag veks nästan ihop som en fällkniv haha. Har blivit lite bättre nu när jag kommit igång mer!

Tanken är väl att vi ska komma ut på någon liten tävling i år för skojs skull, vet dock inte var eller när det blir av men så är planen. Det är så mycket att tänka på när man varit borta från banorna länge – har ingen koll på vilka regeländringar som skett och bara att lösa licens känns som ett projekt när man ska bestämma sig för klubb och liknande. Ska kika över om det fortfarande finns möjlighet till endagslicens – jag kommer ju bara starta någon enstaka gång och min kropp håller nog inte för att träna och tävla regelbundet så man får ta det för vad det är.
Finns det ens endagslicenser? Är det något jag fått för mig att ska finnas eller är det något man kan ha på riktigt?
Filmade lite också men lyckas inte få in filmen från telefonen, oteknisk har jag tydligen också blivit senaste åren.

Hej, det var ett tag sen!

Känns konstigt att vara här inne igen efter nästan 2 års tystnad. Jag som älskade att skriva ner allt vad jag tyckte och tänkte och hade bloggen som en plattform för att ventilera vad som pågick i mitt huvud. Så mycket har hänt under den här tiden och sist jag var inne här och skrev var det inte så bra med min hälsa. Jag mådde sämre och sämre och hoppade mellan olika vårdcentraler för att få veta vad felet var – väntade på att man skulle hitta felet så jag kunde bli botad och må bra igen. Efter många turer stötte jag på en sjukgymnast som kopplade symptomen till en sjukdom hon själv hade och blev skickad för utredningar. Det visade sig att hon hade rätt och oavsett hur många läkare som konstaterade att det var det jag hade kunde jag inte acceptera det alls. Det kan jag fortfarande inte idag och på något sätt inbillar jag mig att de har fel och att jag kommer bli frisk en dag, vilket inte är så hälsosamt egentligen men en vacker dag kanske jag bearbetat det och kommit till någon slags acceptans.

I alla fall, det är en stor del av varför jag gått lite under jorden. Jag slutade rida och tävla och kände att jag inte hade speciellt mycket att skriva om i och med att jag nischat min blogg som främst en hästblogg.

Nu har jag tänkt vara inne här lite oftare och skriva främst för min egen skull, jag trivs ju trots allt med att få ner mina tankar i ord och det är nästan som terapi att få skriva när man kanske inte alltid har så lätt att prata om vad man känner. Har börjat få vardagen att fungera bättre igen, rider en hel del och ska förhoppningsvis ta mig ut och tävla/träna igen inom en snar framtid, flyttar in till stan om en månad med min sambo (förlovade är vi också, det är också något stort som hänt sen sist!) så jag känner mig peppad på lite av en nystart.

Dante har jag kvar och han blir 6 år snart.

Vill också börja läsa lite bloggar själv igen, så om du vill ha en extra läsare kan du ju kommentera med din bloggadress så kan jag titta in! 🙂

Mumin looking faaaabulous

Jag har insett att jag har ett problem med hästsaker. Eller rättare sagt, Mumins saker. Jag har såna moderskänslor för honom att jag känner ett stort behov av att klä honom i fina och gulliga saker, oavsett om han behöver sakerna eller inte. Senaste tiden har han bland annat fått ett fint dressyrset (jag har ingen dressyrsadel….), ett blingpannband, ett ulltäcke och ett regntäcke. Till mitt försvar hade han inget ulltäcke och han behövde ett regntäcke att ha som reserv, resten kanske var smått onödigt men jag blir glad av att se honom ”finklädd” haha! Kan tänka mig det är lite samma känsla som med små barn, man köper gulliga kläder, sätter tofsar i håret och sen pussar dem på kinderna och säger ”naaaawh” och känner sig överväldigad av ren GULLIGHET.

muminfaab muminfab

Ville ha ett regntäcke i ponnystil, helst med någon typ av tecknade figurer eller mönster. Tyvärr finns det inte speciellt stort utbud för hästar i elefantstorlek så jag blev överlycklig när jag hittade ett lätt begagnat täcke med fleecefoder (Horze Avalanche, har likadant till Bora) i… ROSA! Mörkrosa, men ändå rosa. Nu ser han ut som en stor hallonbakelse och dagen han fick täcket stylade jag självklart honom med glittrig rosett i luggen och tog lite kort, hur många gånger jag sa ”nawwwwh” vet jag inte men i mina ögon såg han ut som världens största ponny. Att han är så stor gör honom extra söt på något sätt, han är så omedveten om sin storlek och han får verkligen min insida att smälta. 

Bättre sent än aldrig

Nu var det ett bra tag sen jag varit inne här. Tänkte jag skulle berätta varför så vet ni varför jag är så ”borta” för tillfället. För ett par månader sen blev jag sjuk, började spy och svimma dagligen och verkligen rasade i vikt. Fick oerhörda smärtor i ryggen som strålade från insidan och diverse andra kroppsliga problem och smärtor som gjorde att jag inte kunde sova på nätterna. Tappade all ork, blev jättesvag och det blev jobbigt att ens ställa sig upp vissa dagar. Psykiskt kraschade jag också eftersom jag inte sov så all energi försvann och det enda jag verkligen fick prioritera var skolan – resten, allt som inte var ”måsten” fick jag lägga på is.
Situationen har inte blivit speciellt mycket bättre och jag vet fortfarande inte vad felet är, håller det i schack med smärtstillande och pendlar in och ut på undersökningar.

Allt detta har lett till att jag inte haft ork till.. Någonting. Att inte sova och att ha konstant ont blir inte roligt efter ett par veckor, och när det gått ett par månader börjar man inse att det kan ta ett tag tills man blir frisk och man får göra lite omprioriteringar.

Till exempel kommer någon annan få rida in/vidareutbilda unghästarna nu. Hade planerat att göra det själv innan sommaren men jag tar mig varken ut till stallet så mycket som jag borde och jag har ingen riktig ork i kroppen till att rida alls. Dom gånger jag rider tar jag bara lugna turer med Mumin, även mina dåliga dagar då jag är riktigt klen och knappt lyckas kravla upp på hans rygg bär han omkring mig snällt och dom ridturerna ger mig mer energi än det tar – jag kan bara åka omkring och pilla honom i manen och njuta av att komma ut.

Har egentligen fått välja bort det mesta jag skulle vilja göra, bland annat att vara inne här och skriva. För det första har jag inte så aktiv vardag just nu så det finns inte mycket att skriva om, och för det andra har jag knappt startat datorn senaste tiden. Har legat och scrollat på mobilen dom gånger jag använt internet.

Idag har jag varit ute största delen av dagen och jag fick lite mer livspepp, lite därför jag dyker in här och skriver också. Ska försöka ta mig ut mer och göra saker jag tycker om, så nästa gång jag åker till stallet tar jag med kameran och fotar lite allt möjligt så jag har någonting att dela med mig av här.

IMG_3236.JPG

SÅ, NU VAR DET UR VÄRLDEN! Nu kan jag skriva roligare grejer här nästa gång jag kikar in. 
Imorgon ska jag meddela vem som vann kavajen (bättre sent än aldrig), glöm inte kolla ifall det var du!

Bra, och mindre bra människor

Det krävs bara en person för att någons dag ska bli förstörd. Senaste tiden har jag blivit chockad över hur många människor som verkligen inte vill någon annan väl eller som bara är allmänt bittra, vissa borde helt seriöst inte få vistas bland andra människor – och inte heller på sociala medier. För att slippa dessa kan man undvika andra människor helt, eller försöka ignorera dessa och lägga märke till alla bra människor som finns. För några dagar sen var jag på dåligt humör och råkade ut för mindre bra människor, först deppade jag ihop lite men sen bytte jag inställning helt och tänkte på hur många man faktiskt har runt sig som vill väl – vilket kan vara lätt att glömma, men något man borde ta till vara och uppskatta mer.

Jag pratar inte bara om familjen och de vänner som kommer så nära att du räknar de som familj, nu menar jag mer alla man har runt sig som sprider glädje men man lätt tappar fokus från.

Till exempel den som hör av sig flera gånger i veckan och vill umgås fast du alltid är upptagen och måste tacka nej 9 av 10 gånger. Bloggläsaren som följt med år efter år och fortfarande lämnar gulliga kommentarer. Personen som alltid bjuder på en kopp kaffe och en pratstund i skolan. Tjejen du träffat en endaste gång och fortfarande pratar gott om dig till allt och alla. Den okända människan som skickar ett långt mail med tips och råd för dina problem helt utan egen vinning. Din kompis du inte träffat på flera år men som hört att du inte mår så bra för tillfället och klampar in i ditt hem med en stor skål med glass för att bara prata. Kassörskan som märkte att du lämnat 20 kronor för mycket och springer efter dig i 2 kvarter bara för att rätt ska bli rätt.

Det finns egentligen sjukt många bra människor här i världen som bryr sig och vill väl. Varför är det så lätt att glömma bort dessa? Från och med nu ska jag uppskatta andra mer och fokusera på allt gott som finns i världen. Det finns guldkorn både här och där som man missar om man inte har ett öppet sinne. 

IMG_3237.JPG