Mina dåliga erfarenheter av Psykiatrin i Umeå

(Jävligt långt och förmodligen det enda jag orkar skriva idag)

Jag var 19 då jag flyttades över till Umeås vuxenpsykiatri. Första månaderna gick bra, jag fick en kontaktperson (läkare) och åkte dit regelbundet – främst för att gå igenom medicinering, ändra doser och annat. Jag HADE i alla fall någon att ringa om jag hade frågor eller behövde läggas in akut. 

Ganska snart försvann den kontakten. Sjukskriven var hon fick jag höra. Bad om en ny kontakt men det fanns ingen tillgänglig. Bad om att få stå på kö och tryckte på att jag behövde någon att kunna höra av mig till, jag hade precis fått x antal mediciner insatta och man testade sig fram vad som fungerade/inte fungerade – jag ville inte vara själv med det.
Tiden gick, jag fick ingen ny kontakt och den jag hade slutat jobba där fick jag veta lång tid senare.

Ställde mig på kö (för drygt 5 FREAKING ÅR SEN) till en psykolog då jag kände att någon att prata med kunde hjälpa mig mycket. 
Det finns ingen tillgänglig, vi ökar din medicinering var standardsvar varje gång jag tagit upp detta. Själv VILL jag inte vara fullproppad med diverse mediciner och VET att terapi/samtal ger väldigt bra resultat – allt jag vill är att prata med någon ibland, inte vara en försökskanin man trycker i nya kemikalier i med jämna mellanrum och ökar till maxdos så fort jag inte känner någon effekt.

Efter så här lång tid har jag fortfarande inte fått någon att prata med. Jag har ingen fast kontakt utan blir bara runtskickad till diverse vikarier och läkare som inleder varje möte med ”jaha, varför är du här?” – utan att veta någonting om mig, min sjukdom, min historia eller tidigare behandling. Varenda gång måste jag börja från noll. Och varje gång jag fått ur mig hela historian blir jag lovad att ”nu tar vi tag i att fixa en samtalskontakt åt dig!”…… Sen tar det några månader, jag hör ingenting från psykiatrin och hör av mig själv för att, som alltid, få höra ”hon/han har slutat” som med alla vikarier. 

I höstas fick jag besked att man valt att ta bort mina ångestdämpande helt. Anledning? Man KAN missbruka sånt. Att jag blivit neddrogad x antal år på x antal mediciner redan på DERAS initiativ spelade ingen roll, inte heller att jag ALDRIG misskött min medicinering eller tagit mer än jag borde. Nu skulle man ta bort det enda som tagit udden av min ångest, den medicin jag tog i extremfall när det varit riktigt, riktigt illa och jag annars riskerar göra något väldigt dumt i panik. 

På mötet fick jag höra detta när jag frågar varför man val att ta bort det enda som hjälpt mig;

– Du kan missbruka det. Vi höjer ditt Sertralin till maxdos.
– Jag har aldrig misskött min medicinering, jag har INGENTING mot min ångest nu och jag går redan på maxdos av Sertalin.
– Vi höjer ditt Sertralin.
– Jag går redan på maxdos och har haft Sertralin i 8 år, det hjälper inte!
– Du kan inte få något annat, vi höjer det till maxdos.
– JAG GÅR REDAN PÅ MAXDOS, DET HJÄLPER INTE OCH JAG HAR REDAN HAFT DET I 8 ÅR!
– Vi höjer ditt Sertralin till maxdos.

Det är inte ens en överdrift. Jag klarade inte av mer och fick ett utbrott. Vad jag än sa upprepade han bara att vi skulle höja mitt Sertralin till maxdos. Spelade ingen roll hur många gånger jag sa att jag redan hade maxdos, att det inte fungerar, att jag haft det i jättemånga år, han upprepade samma mening om och om igen.

Eftersom jag inte fått någon hjälp över huvudtaget från psykvården här har jag på eget initiativ slutat med Sertralin för ett par månader sen. Jag märker enbart positiv förändring, jag gick ner 11kg direkt, har lättare att komma ihåg saker och är inte lika trött. I efterhand har jag också läst att man inte ska ge någon som är Bipolär Sertralin för det har ingen effekt. Det hade det inte på mig heller, förutom att jag gick upp massor i vikt, blev trött och seg. Jag har alltså fått fel medicin i 8 år och varje gång jag föreslagit annan behandling har man bara höjt mina doser. 

Efter att man tagit bort mina ångestdämpande var jag helt förstörd. Det var från psykiatrin man gått in med den medicinen, som jag kunde ta t.ex. en gång i veckan vid behov och den tog bort det allra värsta. Nu tog dom bort det, min livlina. Nu hade jag ingenting som kunde lindra fallet.
Hämtade ut det som fanns kvar på recept och sparade kartongerna. Har tagit medicinen i extremfall och verkligen försökt spara på det.

Anledningarna att jag inte kunnat få samtalskontakt har varit fler än jag kan räkna till. Din kontakt har slutat, vi har glömt dig, vi har inte plats nu, du ska bli förflyttad, och nu senast – vi kan inte utreda dig förrän du lämnat ett drogtest så vi ser att du inte är påverkad av något så behandlingen inte tar.

VISST, jag gör det direkt. Det gjorde jag också.

Efter det blev det återigen tyst. Tills vi kontaktade psyket igår och frågade varför vi inte hört någonting.

Provet hade visat SPÅR av ångestdämpande och jag är nu avskriven igen. Mitt ärende lades ner. Det var SPÅR av en medicin jag fått utskrivet FRÅN stället som vägrar hjälpa mig. Därför kan jag inte erbjudas hjälp.
Det känns som man bara letar ursäkter till att inte erbjuda någon sorts hjälp.
Vem är det då som tar beslut gällande detta? Samma person som drog in mitt recept och jag i en halvtimme försökte förstå att jag redan gick på maxdos av medicinen han ville höja. Herr S.Å som jag aldrig mer vill träffa.

hugo

Så nu står jag här igen. Man har tagit bort den enda medicin som hjälpt mig. Att man från psykiatrin glatt slängt i mig ett 40-tal andra mediciner som jag vore värsta försökskaninen är visst helt okej, men det som faktiskt FUNGERADE tar man bort för det FINNS en risk att man KAN missbruka det.
Jag har ingen samtalskontakt och får INGEN hjälp från psykiatrin. Efter alla år av dåligt mående, att ha varit inlagd på sluten avdelning och oavsett hur tjock min journal är med min bakgrundshistoria finns ingen hjälp att erbjuda mig. Jag ska alltså ta min psykiska sjukdom och dra åt helvete ungefär. 
Att jag har en kronisk psykisk sjukdom där i runda slängar var tredje person tar livet av sig spelar ingen roll. För  vad spelar en person mer eller mindre för roll?

33 reaktion på “Mina dåliga erfarenheter av Psykiatrin i Umeå

  1. Sandra

    Mår lite dåligt när jag läser det här.. Är själv bipolär och har erfarenhet av dålig vuxenpsykiatri men har hamnat på en jättebra mottagning där jag känner mig relativt trygg. Blir arg och irriterad över att du blir behandlad så där, skulle ärligt vilja slå dem på käften. Jag bor i stockholm så tyvärr kan du ju inte söka till min mottagning men jag hoppas verkligen att du hittar rätt snart, för jag vet hur pass jobbigt livet kan vara.. Jag tar för tillfället också Sertralin men funderar på att sluta när jag läser det du skriver om det. Tar även Lithionit mot svängningarna och det fungerar hur bra som helst mot de maniska episoderna. Kan tipsa om den medicinen! Hoppas du får den hjälpen du behöver!

    Svara
    1. lamias Inläggsförfattare

      Vad härligt att du hittat rätt nu, att hitta en bra doktor och medicinering är inte det lättaste alla gånger! <3 kram

      Svara
  2. Totte

    Fyfan vilka människor, du är en underbar människa. Jag vill dig allt väl och hoppas du mår bra snart kram<3

    Svara
  3. Katarina

    Jag hoppas att de skäms, för det hade jag gjort. Logiken att de som har de svårast ska kämpa mest och sen kanske inte få hjälp ändå är helt otrolig.

    Svara
  4. MandaS

    Har samma dåliga erfarenhet av vuxenpsyk fast jag bor i mellan Sverige. De lovar så mkt men de händer ingenting, helt värdelöst, väntat på läkartid i månader nu men som sagt de händer ingenting. Ibland undrar man hur de kan få jobba med människor?!

    Svara
  5. Matilda

    Usch vad jobbigt. 🙁 Förstår att du blir arg och irriterad, liksom sådär ska det inte få vara?!
    Sjukvården är inte speciellt mycket bättre heller, och psykiatrin här är lika på det sättet att man alltid får träffa olika läkare som inte är insatt eller förstår något..

    Svara
  6. Jenny

    Kan tyvärr säga att psykiatrin i Stockholm behandlad mig i stort exakt likadant.

    Inget nytt för mig och lite väll överdrivet propagandande, men är intressant och bra för de som inte känner till starka bieffekter på SSRI-preparat: http://www.whocaresinsweden.com/

    Svara
  7. Jenny

    Finns pengar och praktiker att välja mellan hos er så rekommenderar jag att prova privat praktiserande psykolog! Beteéndevetare kan även vara alternativ.

    Svara
  8. Caroline

    Usch vad jag känner igen mig där! Redan från barnsben blev jag slussad hit och dit.. Nu på senaste har jag haft hur långa olika läkare på psyket och man får berätta samma sak om och om igen..och puff så är tiden över för besöket och man ska gå vidare vid nästa besök som ALDRIG blir av. Och så visar de sig att läkaren har slutat eller att man var för ”svår”

    Hässleholms (Skåne) psykiatrin är bra, de lyssnar på vad man har att säga – oftast. Berättar man att man har skadat sig så får man akut tid direkt blir även erbjuden att bli inlagd, vill man inte just då så kan man bara åka till psykakuten.

    Hade med velat sluta med sertalin men ja..lyckades sluts tvärt med lyrica, men inte med sertalinen. Mådde skit i perioder. Hur gjorde du? Sluta du tvärt eller trappa du ner?

    Kram

    Svara
  9. Fia

    Jag blir helt mållös när jag läser om hur du behandlats. Inte så konstigt att självmorden bara ökar och ökar i vårt avlånga land. Man kan ju undra hur i helvete dom har hamnat på den post dom har när dom inte verkar utföra det dom är där för. Helt sinnessjukt. Jag hoppas verkligen att du kan få hjälp , på ett eller annat sätt, och jag hoppas du kan få leva ett så normalt liv som möjligt utan att behöva kämpa för din rättighet till att få hjälp.

    Svara
  10. Lina

    Vi har olika läkare varenda vecka känns det som uppe på vuxenpsyk. Verkligen skrämmande då man har sett kunder som fått medicin utbytt av en läkare och mår skit och sedan tar det jättelång tid innan de kommer tillbaka till ordinarie medicinering igen etc.. Tråkigt situation, men jag skulle inte heller vilja vara den läkaren!

    Svara
  11. Cecilia

    Nu vet jag inte hur vuxenpsyk i Lund är, men BUP älskade att sätta allt och alla på ångestdämpande. Gick man dit fick man recept efter recept efter recept…

    Svara
  12. Anna

    Tycker du ska anmäla psykiatrin! O varför inte gå ut i media? Vad har du att förlora liksom?

    Nu kan det ju hända att det är lika ”eländigt” i alla landsting, men vore det inte för dina hästar/stallet så borde du flytta dit man kan kompetent hjälp!

    Svara
    1. lamias Inläggsförfattare

      Åh har hört flera gånger nu att jag borde gå ut med det i media men.. Jag skulle inte våga. Visst läser folk om mina tankar och erfarenheter på min blogg, men det skulle bli såå mycket större om jag pratade om det någon annanstans!

      Svara
  13. A.G

    Otroligt vilket slarv som förekommer. jag har också bipolär , jag blev helt förvånad när jag läste att du fått sertalin. det är ju inte bara att det inte funkar- det kan ju göra dig sämre.
    Se det där med samtal… samtalsterapi är inte guld och gröna skogar. att få en tid till psykolog är jättesvårt, men en samtalsgerapeut (kurator) kan göra massor. fallerar hen kan en remiss till psykolog gå jättefort. Jag har testat det mesta under fem år vad gäller samtal.
    Du kanske ska läsa på
    om bipolär? Det kan vara så med samtal och bipolär som med antideppresiva- du kan bli sämre av det.

    Du verkar ha blivit jättekonstigt behandlad. 🙁 Men man får välja själv var man vill få vård. en mindre klinik behöver inte vara sämre. Det kan ju vara värt att åka en bit (även om jag vet att det kanske är Skeå eller Hsand som gäller?)

    Fast … inte för att vara fräck och dum- vad behöver du hjälp med just nu? Jag brukar måtta mitt mående i vad jag klarar av. resor, träffa folk, jobba, hushållsarbete osv.
    Har man en kronisk sjukdom är man alltid påverkad av den så länge det inte finns bot.
    Jag längtar tills min kontaktperson inte behöver ringa så ofta, läkarbesöken upphör, osv. tills jag bara kan ta mina medeciner och gneta på med livet. Typ.

    ta hand om dig!

    Svara
  14. maria

    usch, inge roligt att läsa 🙁 har du försökt på ungdomshälsan? varje gång jag sagt att medicinen inte fungerat har jag fått testa annan, o har alltid blivit erbjuden samtalshjälp!

    Svara
  15. Maria

    Fy vad jobbigt!! Jag tycker att du ska strunta i landstinget och söka dig till en privat klinik istället. Där kommer du garanterat att få den hjälp du behöver!

    Svara
  16. Jessika

    Fy vad ledsen jag blir, så himla overkligt att man tusen gånger lättare ska få mediciner utskrivna huller om buller (först ska du få, sedan ska du absolut inte få), än samtalshjälp!! Det känns som att det är så med ALLT, att man hela tiden behandlar symptom istället för orsak. Kortsiktigt istället för långsiktigt. 🙁 Kram på dig!

    Svara
  17. karin

    Har du kollat om du kan få en samtalskontakt via din vårdcentral? Det kan annars vara en väg att gå, för så där ska det bara inte få gå till.
    Karin

    Svara
  18. Pingback: Träffat cheferna på psykiatrin | Lamia - Hästblogg

  19. Umebo

    En läkare på NUS psykiatrin blev sur på mig idag därför jag försökte förklara mitt förvirrade tanketillstånd som min nya ADHD medicin ger mig. Av någon anledning så hade jag fått för mig att det skulle vara av intresse för en läkare som utreder min medicinering att notera biverkningarna ifrån medicinen. Så jag var förvirrade över varför jag ens behövde dyka upp i person om mötet bara gick ut på att bedöma om medicinen var bra eller dålig, som om medicinering är svart eller vitt.

    När jag försökte förklara för honom att jag inte förstod alls hur verksamheten han arbetar för fungerar så blev han bara ännu mer irriterad. Det var ungefär som om han tog det personligt att det jag var jag som var lätt upprörd, därför att jag inte förstod arbetsprocessen på NUS psykiatrin. Sen blev han bara ännu mer ilsken när jag försökte fråga honom om hur lång tid jag borde räkna med att min begäran om att få en ny diagnos på min personlighetsstörning skulle ta.

    Jag antar att det var en missuppfattning att anta att läkare som träffar patienter på psykiatrin ska kunna utöva grundläggande pedagogik med sinnesförvirriade människor. Jag oroar mig nu över andra hur människor med grövre psykiska problem än ADHD blir bemötta. Men de är i alla fall jävligt snabba på att skriva ut medicin i förhållande till allting annat de gör där.

    Svara
  20. Linda

    Jag hittade till ditt inlägg via google och känner precis samma frustration som du gör i ditt inlägg! Har haft i princip samma erfarenhet med att hamna mellan stolarna, och idag fick jag träffa en underläkare som fick mig att för första gången lämna rummet i tårar. Har alltid kunnat bita ihop och gråta först hemma. Hon var så nedlåtande och gick hårt åt att jag slutade med medicinerna pga. biverkningar. Hon tyckte att jag ju fått massa hjälp i och med medicinerna. Som om medicin är rätt lösning för alla? Jag blir jättedålig av dessa SSRIs :/

    Ditt inlägg är gammalt så jag hoppas att du nu fått rätt hjälp och mår bättre! Ser att du också gillar hästar – de är min livskraft just nu!

    Svara
  21. Johan

    tråkigt att läsa sånt här, har själv levt med ångest och självmordstankar större delen av mitt liv, till stor del utan anledning då mitt liv inte varit så illa som för många andra…
    provade efter många om och men att gå till psykolog med låga förväntingar, blev några besök och jag fick sertralin vilket fuckade mig totalt, kunde inte vakna i tid till jobbet, blev ännu mer osocial och mådde mycket sämre så jag slutade med skiten efter 1 månad, vet att man måste köra skiten ca 4 veckor men jag stod inte ut.
    är idag ca 10 år senare och jag lever med samma symptom som då, betydligt mindre socialt liv men större kontroll över mitt psykiska mående, försöker tänka mest på vad jag själv faktiskt vill och inte göra allt för mycket saker som kan skapa ångest (vilket nästan vad som helst kan göra)
    är dock 32 år och det är bra många år äldre än vad jag nånsin kunnat tro att jag skulle orka plåga mig själv igenom!
    kämpa på, förhoppningsvis ordnar det sig för dig!

    Svara
  22. Emma

    Hej! Finns det någon här som har erfarenhet av de långa väntetiderna, dyra kostnader osv inom psykiatrin (öppenvården) som skulle vilja bli intervjuad för en artikel i tidningen Dagens ETC? Jag går att nå på emma.sundelin@etc.se i sådana fall. Tack på förhand! Vänliga hälsningar, Emma

    Svara
  23. ensamsjal

    Hej Lamia! Jag förstår det du skriver jättebra och känner med dig när du beskriver hur misslyckat psykvården är. Det är starkt gjort att du så öppet skriver om dina personliga erfarenheter.

    Tack för det, för det gör att jag känner mig mindre ensam! Man brukar säga att ensam är stark, när man skämtar. Det här är inte att skämta om. Erfarenhet som jag har vill jag också dela med mig på något sätt. Därför tror jag mera på att bli stark tillsammans, vi som inte får uppskattning inom vården och adekvat hjälp. Vad återstår att göra, när man provat allt och väntat flera år på vård, och stöd som man har rätt till som inte kommer någon gång? Jag vet att det är många som funderar samma saker i sin ensamhet som har samma erfarenheter. Ska vi försöka hjälpa oss själva?

    Jag vet inte varför, men det skulle kännas bra att få lära känna dig och byta tankar, ”fika” eller bara gå en promenad någon gång, att ev. försöka tillsammans hitta en väg ut till ett starkare platå i livet, bättre och stabilare tillvaro, helt enkelt och som stöd till varandra, då flera upplever att vården inte räcker till. Jag har upplevt, hela den tiden som jag själv varit själv drabbat och fortfarande är, av dessa brister. Det känns som att man inte längre riktigt orkar med när inget som man gjort inte räknas.

    När börjar livet, som för alla andra, att man kan inkluderas och räknas som en individ i samhället. Att få göra en insats, arbeta skaffa en familj osv.?

    Svara
  24. llll

    Jag försökte ta mitt liv, dom anklagade mig för saker som inte var sanna och flyttade över mig till rättspsyk där jag som inte begått något brott fick vistas med människor dömda för brott. Avdelning 4 och deras överläkare….. På rättspsyk drogade dom ned mig och njöt av det! Någonting helt annat står i mina journaler har försökt kontakta patientnämnden men man får ingen hjälp där heller.

    Svara
  25. Phia

    Även om det är längesedan du skrev detta så har det inte förändrats…sitter i samma sits som dig nu
    Dom bara trycker i mig tabletter
    Fick min diagnos i februari, men det finns ingen plan ,ingen fast läkare, ingen samtalskontakt, mm
    Jag har inte lust att vara ett vandrande apotek, jag vill fungera, komma tillbaka till livet, jobb, glädje

    Svara
  26. Nisse Hult

    Jag upptäckte denna sida då jag sökte information om vården inom Västerbottens Läns Landsting.
    Jag har som många andra, erfarenhet av vården inom detta landsting, eller snarare brist på vård.
    Mitt råd till Lamia är att göra en anmälan till Patientnämnden gällande vårdskada. Utebliven och / eller fördröjd vård är även det en vårdskada.
    Jag är fullt medveten att Patientnämnden är ”tandlös” men idag krävs det att de ska först se över fallet. Först då kan ni göra en anmälan till IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg).
    https://www.ivo.se/publicerat-material/nyheter/2018/nytt-klagomalssystem-infordes-vid-arsskiftet/
    Ta följande råd på rätt sätt. Jag vill inte att ni ska tro att jag ifrågasätter er diagnos. Jag har själv behandlats inom psykiatrin i tio års tid utan att det har hjälpt. Nu vet jag vad som felas mig. Jag har Hypotyreos vilket är en sköldkörtelsjukdom som sänker ämnesomsättningen och påverkar ALLA celler i hela kroppen.
    Alla ni som har erfarenhet av Psykiatrin, är ni medvetna att det första en läkare skall göra när de träffar en patient som är deprimerad är att kolla deras sköldkörtelvärden. Har ni gjort det?
    Det räcker inte bara med det. De flesta som får ta prover har hur perfekta provsvar som helst men känner som att de håller på att dö. Mitt råd till er är att ni går in på följande länk:
    https://skoldkortelforbundet.se/sjukdomar/hypotyreos-symptom/
    Där listas mängder med symtom som man KAN ha när man är drabbad av Hypotyreos.
    När man läser den så känner man först att detta måste ju vara en riktig hypokondrikersjukdom.
    Jo, även jag slogs av den tanken. Med faktum är att många har 30 – 40 olika symtom.
    Man blir faktiskt så sjuk av denna sjukdom. Dagens läkare har mycket bristfällig kunskap om sköldkörtelsjukdomar varför det är svårt att bli hjälp den vägen. Åter till provsvaren. Man bör få ta prover på TSH, fritt T3 samt fritt T4 för att man ska kunna dra någon slutsats av proverna.
    Se över hur många av symtomenen ni har. Fundera över hur länge ni haft dessa.
    Gå med i Sköldkörtelgruppen på Facebook (privat och kräver insläpp) och läs runt där i trådarna. Det är över 450 000 svenskar som lider av sköldkörtelsjukdom. Man räknar med att hälften blir hjälpta av medicinen, Levaxin. Resten mår mer eller mindre bra. I Facebookgrupperna så är det ca: 35 000 medlemmar. De flesta som r med där är det pga av att dom mår FRUKTANSVÄRT dåligt. Bra att veta när ni börjar läsa därför många är fruktansvärt besviken på vården som tyvärr är så dålig som det beskrivs.
    Där kan ni få hjälp av många som är oerhört kompetenta att tolka era provsvar samt svara på frågor som ni undrar över.
    Det är ju inte alls säker att ni lider av detta. Men det kan vara faktiskt det som messar upp hjärnan på er. De hormoner som styr sköldkörteln är oerhört kraftfulla. Vid för lite medicin så vill jag bara inte leva. Bara för att efter ett par timmar senare var väldigt positiv efter en höjning av medicinen. Det här känner jag själv väldigt bra till. Men för alla de som inte har någon erfarenhet av detta så är det förstås väldigt skrämmande och hopplöst. Ni alla har ju tyvärr bra med sådan erfarenhet, tråkigt nog.
    Jag hoppas att detta inlägg kommer att hjälpa någon ifall ni kommer fram till att ni är drabbade. Hjälp finns att få. Grupperna finns där för sina medlemmar. Att förlita sig på att fråga läkaren om ni har hypotyreos är tyvärr bortkastad tid och kan bara försena upptäckten av sjukdomen.

    Svara
  27. Dåligt bemött av psykiatrin

    Väldigt intressant sida dock så verkar den inte uppdateras så ofta.

    Jag har själv mycket hemska erfarenheter från Psykiatrin i Umeå då jag blivit vanvårdad där och vet att både IVO samt Patientnämnden är helt tandlösa så jag känner mig väldigt rättslös.

    Trots att det är lag på att vårdplan ska skapas tillsammans med patient och om det inte funkar tillsammans med anhöriga så verkar det vara rutin på att att en vårdplan aldrig skapas därför att då är det enklare att genomföra en godtycklig vård där läkarna bara kör över patienten tillsammans med dess anhöriga.

    Lagstiftningen ser ju tyvär ut som den gör då patienten har en väldigt svag ställning och då kvittar det hur illa läkarna eller vårdpersonalen behandlar patienten eftersom att en läkare kan aldrig åka dit för vanvård eller mord rent straffrättsligt utan det är sjukhuset i sig som har en vårdförsäkring som man får vända sig till dvs LÖF och för att få saken prövad så måste man anmäla till både patientnämnden som oftast står på klinikens sida innan man kan anmäla till IVO.

    Det är illa att om man som patient har blivit utsatt för ett övergrepp från Psykiatrin måste likt
    ”Sharia lagarna” vända sig till förövarna i det här fallet psykiatrin för att kanske få ersättning från LÖF allt enligt patientsäkerhetslagen som kom 2011.
    Sverige är det enda landet i världen som med hjälp av läkarförbundet avskaffat personligt ansvar för Läkare.
    Det är också tråkigt att läsa att många inte är nöjda med psykiatrins bemötande i Umeå och då slipper jag känna mig ensam som vanvårdad patient då det ändå verkar vara rätt vanligt förekommande!

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *