Om 3 veckor är jag handikappad

Jag pendlar säkert 25 gånger om dagen i mina tankegångar – från att acceptera läget och se fram emot livet efter en operation, till att vara livrädd och absolut inte vilja göra det.
Den 11 Juli är det dags att lägga sig på operationsbordet.

Egentligen har jag inte så mycket val – utan operation blir jag bara sämre och det kan sluta med förlamning (eller värre) vilken dag som helst om man ska vara krass. Läkaren som ska utföra operationen var tydlig med att jag måste vara medveten om att jag får ett handikapp efter. Det känns väldigt konstigt att ha ett datum schemalagt för när man ska få sitt handikapp. Eftersom steloperationen innebär titanstänger och skruvar från mitt kranium ner till första ryggkotan kommer jag varken kunna röra huvudet åt sidorna eller upp/ner. Nacken blir helt orörlig. Funderar mycket över vardagsmoment – hur ska man sova? Jag sover enbart på mage då allt annat gör ont i höfter och bäcken. Hur gör jag då? Gör ett hål i madrassen så jag kan sova på mage utan att kväva mig själv? Hur kör jag bil? Kan jag sitta vid ett skrivbord med en dator framför mig, eller kommer jag inte kunna se tangentbordet? Måste jag alltid lyfta upp saker framför ansiktet för att se dem?
Är beredd på att aldrig kunna se var jag sätter mina fötter då jag går, så trappor känns som en extremsport.

På tal om sport har jag alltid sagt att jag enbart gillar sporter där man kan skada sig. Det ska gå fort och adrenalinet ska rusa. Då känns det på riktigt. Jag har ridit hela mitt liv och det har också VARIT hela mitt liv. Det jag brinner för. Har aldrig haft som mål att bli bäst i världen eller tävla på den högsta nivån, jag har brunnit för de ”udda” hästarna. De som har personlighet upp över öronen och kräver ett samspel för att samarbeta. De som inte tar order. Det bästa jag vetat har varit att rida unga hästar, eller de som inte passat in i ”mallen” – som kanske är mer uppe i luften än på marken och som vill bestämma allt själv. Känslan att få den hästen på sin sida och gå upp i klasser på tävlingar är obeskrivlig. När man landar efter sista hindret och uppfylls av känslan att vi är ett team, vi har lyckats tillsammans. Jag vet ju själv att det varit mycket skitsnack om vissa hästar jag ridit, att hästen är galen och även jag som sätter mig på den är sjuk i huvudet. Det gör ingenting, för min relation till hästarna har varit det enda som betytt något.






Nu får jag aldrig sitta på en häst igen. Det får inte finnas risker i min vardag. Trodde aldrig det skulle bli en extremsport att gå nerför en trappa eller att cykla. Kommer inte ens få lyfta mer än något kilo igen, så jag kommer alltid vara den ”dumma” som står och ser på när andra får bära tungt och jag kan inte ens hjälpa till. Jag kommer vara den bortskämda flickvännen i andras ögon som låter sambon bära 5 kassar från ICA medan jag går bakom utan en enda.




Men återigen, hästarna är det som känns tyngst. Mina egna hästar kan jag inte ta hand om efter operationen. Pojkarna, den jättestora Mumin har jag haft i 10 år och Dante som är 8 låg i knäet som nyfödd och som fortfarande försöker kravla sig upp i famnen när han vill bli kliad. Har fått inse att Dante får det bättre hos någon annan, som kan ge honom kärlek och motion. Han kommer inte må bra av att stå i en box hela dagarna och jag åker förbi ibland och klappar lite. För det kommer vara allt jag kan göra i stallet. Och det känns inte bra. Ingenting av det här känns bra. Jag vill ingenting av detta just nu, i denna sekund. Jag tror jag kommer känna mig så halv. Finns dock inte mycket att göra åt än att vänja sig vid tanken. Och det gör jag, runt 5 gånger varje dag – sedan kommer de dåliga tankarna tillbaka. Jag hoppas i alla fall att livet ska bli bättre efter, även om det blir annorlunda. Men just nu är jag livrädd, kan inte sova på nätterna och tänker på allt som kan gå fel dygnet runt i princip.

För övrigt – jag nämnde tidigare att Neurologen nekade mitt fall men efter en hel del övertalande gick med på att skicka det vidare till Neurokirurg (vilket är rätt läkare för skador som detta, som påverkar hjärnstam/ryggmärg). Det blev platt fall även där. De ansåg inte att jag hörde hemma där utan hänvisade till ortoped i så fall. Behöver jag ens säga att dessa skador inte ligger inom ortopedens område? Hoppas verkligen, verkligen att det inte uppstår komplikationer efter operationen. Förhoppningarna att få hjälp på Norrlands universitetssjukhus eller ens i Sverige – är bortblåsta sedan länge.


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *