Steloperation Barcelona del 2

Jag är opererad! Närmare 18 dagar sen om man ska vara petig men jag har knappt kunnat röra mig eller kommunicera första tiden därav tystnad. Tänkte ändå försöka skriva hela historien i kronologisk ordning.

Den 10 skulle jag läggas in men pga akutfall fick vi ta vårat pick och pack tillbaka till hotellet igen och dyka upp morgonen efter för operation. På morgonen gick allt så snabbt, fick tvättas och läggas på en brits i sjukhuskläder och sedan rullades jag iväg. Jag hade panik och bara grät och alla pratade spanska, när vi flyttade rum trodde jag mina anhöriga skulle få följa med men personalen tryckte in britsen i en lucka i väggen så jag knappt hann krama om dem eller säga att jag älskade dem – de blev också chockade över hur snabbt jag rycktes bort och de inte fick någon information heller.

När jag skulle sövas ner bara grät jag eftersom narkosen var det jag var mest rädd för, och ingen förstod vad jag sa. Till slut kom en ung kille som var jättelugn och snäll (OCH FÖRKLARADE PÅ ENGELSKA) allt han gjorde, hur allt funkade, och pratade massor om sådant som lugnade mig. Typ djur. Att jag snart skulle få komma hem till mina tjocka katter o krama dom.

Helt plötsligt vaknade jag och verkade osynlig. Det gjorde ont i nacken men jag hade ju inte ens blivit nedsövd än så jag måste legat konstigt, kunde inte röra armarna för dom var fastbundna och i halsen hade jag slangar. Försökte få kontakt med alla som gick förbi men kunde inte prata så jag försökte slå i sängkanten, men ingen hörde det heller. Tog rätt länge innan nån reagerade över att jag var vaken – jag hade vaknat för tidigt och skulle fortfarande ha varit nedsövd. Först när dom tog ur respiratorn förstod jag att jag var opererad och levde! Det jag varit mest rädd för var över.



Jag flyttades till ”riktiga” uppvaket och fortsatte sova länge där innan jag fick vakna och träffa anhöriga. Mina anhöriga fick dock träffa kirurgerna direkt och höra om operationen. På bara 2 månader efter mitt senaste besök/scanningar på sjukhuset hade jag blivit mycket sämre. Utvecklat svår ME, synbortfallet hade blivit värre, jag kunde inte gå många steg, huvudet och ögonen bultade konstant och jag krampade mycket.


(Bilden är några dagar efter operationen när man bytte omslag)

Innan operationen hade jag godkänt ”största” operationen, kunde välja mindre också men de sa att nacken var för svag och en mindre skulle inte hålla. Dock lämnades reservationer för kirurgerna att operera på annat sätt om det ansågs nödvändigt, så de alltid fick sista ordet.
De förklarade för min familj att när de öppnat upp mig var det värre än det varit tidigare och de 2 kotorna som varit de enda som varit stabila tidigare hängde i principt löst. De hade inte gått att fästa i. Allt hade på någon månad blivit mycket värre än någon trott det kunde bli. Dessutom hade ju vänstra halsvenen inget flöde så där har man sågat/borrat i ben för att ge plats för den att fyllas men det vet vi inte hur det gått förrän efter många månader.
Hade vi valt den mindre operationen hade det blivit den stora oavsett, hela min nacke från skallbas ner till C7 var en enda röra.


Jag har ont. Det är nog förståeligt. Jag känner skruvarna som legobitar under huden i huvudet och det är mycket att vänja sig vid. Men det värsta är gjort, och jag har redan blivit av med flertalet symptom!
Återkommer om det i fler delar men i nuläget är jag helt ihopskruvad, behöver hjälp med typ.. allt. Det gör ont. Men symptomen försvinner. Och jag lever. Och med senaste månadernas fynd vet jag inte om jag levt nästa år då även högra halsvenen tagit skada då den vänstra blockerats. Just nu ser jag det som att Dr Gilete och Dr Oliver räddat mitt liv och jag har redan börjat träna på att stå, gå och göra vardagssaker!
Återkommer med fler uppdateringar och vad som sker, men här är uppdateringen om själva operationen i alla fall! <3 Tack för alla stöd och meddelanden, att jag är långsam på att svara är då jag får mycket starka smärtstillande och sover mycket och har svårt att skriva begripliga svar på små tangenter då jag ser suddigt – men det blir också bättre med tiden! Man får tänka att den fulla läkningen tar 2 år, än har det inte ens gått 3 veckor så jag får försöka lugna mig lite och inte skynda för fort.

En reaktion på “Steloperation Barcelona del 2

  1. Anneli

    Skönt att du äntligen har fått hjälp, och denna operation utförd. Önskar och hoppas att allt läker som det ska, och att du snart återhämtar dig till ett nytt, förhoppningsvis smärtfritt liv.
    Krya på dig! =)

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *