Steloperation Barcelona del 3

Första dagarna efter operation.
Jag ville vara så förberedd jag bara kunde inför tiden efter operationen, så jag var i kontakt med flertalet andra som gjort samma ingrepp på samma sjukhus. Det jag hörde från både patienter och läkare var att den första veckan ÄR hemsk och att jag måste vara förberedd på att jag KOMMER ångra mig då och vilja ge upp – kring den 5:e dagen drar man ner på medicineringen och då har den värsta smärtan lagt sig och man klarnar till i huvudet.
Alla jag pratat med sa att den vakna tiden kommer vara otroligt jobbig första veckan, men man sover mest bort dagarna med all medicinering man får.



…Självklart reagerade min kropp precis tvärtom. Jag har en tendens att reagera tvärtom på medicinering, eller oturligt nog antingen inte tåla preparat (allergiska reaktioner) eller så tar mediciner inte alls och effekt uteblir. Ungefär två dagar efter operationen var hela ryggen var röd, kliade, sved och rätt snabbt bildades blåsor som blödde när man kliade. Jag hade fått en reaktion på något och ingen visste vad så man satte ut ALL medicin för att börja om och utesluta vilken jag reagerat mot. Bjuder på en otrevlig bild, men undviker de värsta. Det såg inte trevligt ut och kändes ännu mindre trevligt, speciellt när de tagit bort mina mediciner och jag verkligen kände ALLT så kort inpå ett väldigt stort och smärtsamt ingrepp.

Varning för känsliga, men ni har säkert sett värre saker…




De första dagarna sov jag som längst 10 minuter åt gången. Man hade en anhörigsäng i rummet där min sambo och mamma bytte av varandra första dagarna, och fick inte jag sova – fick inte de heller sova. Jag fick tydligen medicineras i hästdoser med all smärtstillande som gick att få och jag hade morfindropp, paracetamoldropp (för att boosta effekten av opiater), fentanylplåster, metadoninjektioner (som jag också fick en allergisk reaktion mot), en apparat jag kunde trycka på för en extra stark morfindos, fentanylpiller var 20:e minut och då och då i mitt mitt sömnlösa tillstånd tryckte jag på knappen efter sköterskor som kom och gav mig injektioner jag inte vet vad de bestod av – men jag somnade till efter injektionerna och vaknade igen 10 minuter senare. När jag vaknade låg jag på rygg och såg bara taket så jag frågade först om någon var i rummet. Nästa fråga var ”vad är klockan?” och en frekvent förekommande fråga var om min sambo varit ute med hunden, eller om han är på väg att gå ut med hunden. Det roliga är att vi inte har någon hund..
Under dygnen mina anhöriga var där fick de aldrig sova mer än 10 minuter och de kunde inte ens hämta en kaffe från korridoren eller äta något – för det var hela tiden något jag ville eller tjatade om, jag minns ingenting själv men jag ville tydligen att de skulle kalla på sköterskan hela tiden då jag hade så ont och ville ha smärtstillande eller undrade något.

I efterhand har jag beskrivits som en extremt trotsig fullgubbe som i 5 hela dagar (!) inte sov, trodde alla ljög, gjorde konstiga försök att ta mig därifrån och fastnade i alla slangar eller försökte dra ut dem. En gång hade jag lyckats vända mig på mage, benen vikta på ett väldigt konstigt sätt med huvudet mot fotändan och inlindad i både dropp- och kateterslangen. De krävdes 4 personer för att få loss mig och lägga mig på rygg utan att skada nacken.



När jag väl började klarna till i huvudet var jag ganska ledsen då det gjorde fruktansvärt ont, och jag började oroa mig över symptom som t.ex. en susande puls i ena örat, det lät som swishande hjärtslag. Som att det var själva rörelsen av blodet jag hörde. Och den stora, hårda utbuktningen på ca 3x3cm på höger sida av mitt bakhuvud. Hela ryggen var röd och täckt av små, små knölar som liknade blåsor. Jag oroade mig mycket och var väldigt frågvis. Vad händer? Ska det vara så här?
Alla symptom jag oroade mig över just då har i alla fall gått över – förutom den stora utstickande knölen i bakhuvudet.
Tydligen har jag väldigt små ben, så det är en stor platta med skruvar som sitter där. Det är en platta på andra sidan också, men den sitter mer där det är en inbuktning och känns inte mer än storleken av ett större myggbett. Jag får lära mig leva med knölen i bakhuvudet, än så länge stör jag mig mycket på den – det känns som en stenhård golfboll som är i vägen när jag lutar mig mot något, och har jag halskrage är kanten precis på knölen. Första tanken när läkaren berättade att knölen är permanent var ”hur ska jag då kunna ha en ridhjälm på mig igen?” men jag kom snabbt på att ridning inte är aktuellt längre, så det är väl mest när jag ligger på rygg eller lutar mot något knölen gör sig påmind.

12 dagar låg jag kvar på sjukhuset, och även om jag försökte föreställa mig innan hur jag skulle känna efter operationen för att vara förberedd på smärtan så var inga av mina inbillade scenarion i närheten av verkligheten. Ärret är långt, men operationen har varit mycket större än så. Det sitter metalldelar och bendelar flera centimeter åt sidorna av ärret som egentligen bara är var de öppnat mig. När jag efter en vecka började få håret borstat var jag så otroligt håröm och frågade läkaren hur det kunde blivit så skrattade han och sa ”hur tror du vi fått in plattorna? vi har ju lyft din hårbotten!” och det var nästan mer information än jag ville veta.



Runt 2 år får man förvänta sig att det tar innan benläkning/benbildningen är helt klar, och jag räknar med att ha smärta i säkert ett år framöver – även om den ska minska månad för månad. Men kunde jag fungera i skicket jag varit i det senaste året innan operationen blev av ska jag nog vara på benen och mer aktiv efter någon månad. Hoppas jag.



Efter knappt en månad har mina värsta symptom redan försvunnit:

– Den bultande huvudvärken jag dagligen hade försvann direkt.
– Min syn är tillbaka och är normal. Trycket bakom ögonen då det kändes som ögonen pressades ur sina hålor försvann också direkt.
– Skakningarna. Håller jag ut armarna nu är de helt stilla. Även högerhanden.
– De extrema yrseln är i princip borta, blir lite yr om jag är väldigt trött eller har mycket ont. Men till 90% är det borta. Marken gungar inte längre och rummet/omgivningen är stilla. Tidigare fick jag krypa på alla 4 vissa dagar och hålla fast mig i väggar/möbler för att inte tappa balansen när allt gungade och rörde sig.
– Illamåendet. Känner mig inte längre åksjuk hela tiden. Känner mig inte illamående alls längre när jag tänker efter. Det är borta.
– Jag andas normalt, får inte andningsuppehåll varken i vaket eller sovande tillstånd.

Framförallt – jag behöver inte hålla fast mitt huvud eller luta mig mot något när jag är i upprätt position! Äntligen kan jag sitta och stå utan att behöva spänna mig allt vad jag orkar eller hålla fast huvudet. Det sitter där det ska!



Detta är efter en knapp månad, så jag ser verkligen fram emot hur jag kommer må och vara efter att ha återhämtat mig några månader till. Fortsättning följer, och som det ser ut just nu blir det en positiv fortsättning!

En reaktion på “Steloperation Barcelona del 3

  1. Anders

    Önskar dig ett nytt gott liv med din förstärkta nacke! Googlade på hästar eftersom jag skriver en hästhistoria och kom att läsa om din operation. Du är en kämpe!

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *