Steloperation Barcelona del 1

Vi kom fram till Barcelona redan igår så vi skulle få en vilodag innan alla tester och läkarbesök påbörjas.
Utan vilodagen hade jag nog inte klarat av det fullspäckade schemat som börjar på måndag. Flygresan gick så bra det kan gå men var väldigt påfrestande speciellt med tryckförändringarna under själva flygningen – vi fick hjälp och assistans på flygplatsen hela vägen fram till taxin så det var väldigt tacksamt. Svårt för sambon att få med både mig och packning för mer än en månad till slutdestinationen annars.

Känner mig fortfarande väldigt rädd och osäker inför operationen, men som ”tur” är har jag varit helt förstörd efter flygresan. Har haft så fruktansvärt ont i huvudet och inte kunnat röra mig alls och det påminner mig varför jag gör operationen – jag kan inte och vill inte leva så här. Jag vill kunna vara en aktiv och social människa, inte bara ligga i sängen med smärtor hela dagarna. Jag vet ju dessutom att det enbart kommer bli värre om jag inte opereras.

Veckan innan vi åkte var det fullt upp, det var mycket förberedelser – allt från att hämta ut mediciner och att köpa saker att använda i Barcelona, till att ordna med djurpassning och få vardagen att gå runt under tiden vi är borta. Har haft vänner på besök varenda dag och det har varit jättetrevligt, jag känner enormt stöd och blir rörd över att så många bryr sig – men det har också gett mig mer motivation till operationen. Jag har i flera månader tyckt det varit jobbigt att vara social då min hjärna i princip får kortslutning efter ett tag och det blir helt blankt i hjärnkontoret. För mig känns det som att jag mest sitter och stirrar på den jag pratar med, är helt uttryckslös och svarar segt och sluddrigt. Det ger mig dåligt samvete, för jag är rädd att det uppfattas som att jag är ointresserad eller ”less” på personen – vilket jag absolut inte är! Det är bara den jäkla hjärntröttheten som slår till och det går verkligen inte bra att tänka eller uttrycka sig, alls.. Oavsett hur engagerad jag är eller hur trevlig jag tycker någon är. Har därför medvetet undvikt sociala sammankomster då jag varit rädd att jag inte kommer kommunicera väl eller verka disträ och obrydd.

Vad jag sett hända med andra efter operationen är bland annat att man blir klar i huvudet och känner sig som sig själv igen. Och det skulle vara det bästa som kan hända. Bara att slippa den konstanta, bultande huvudvärken och kunna tänka klart igen vore fantastiskt. Sedan förstår jag ju att det kan ta ett tag innan man är på banan igen, jag är medveten om att första veckan kommer bli ett helvete och att många ångrar sig just då på grund av den enorma smärtan. Hörde att läkaren sagt till en patient att ”de första 5 dagarna kommer du vilja döda mig, men det kan du inte – för du kan inte sätta dig upp!” och det är svårt att föreställa sig hur ont det faktiskt kommer göra, det är ju ett otroligt stort ingrepp och både titanstänger, plattor och 2 revben ska in i nacken. Försöker förbereda mig så gott jag kan men det går nog inte att föreställa sig hur det kommer kännas, men då är det bara att försöka se framåt och vetskapen om att smärtan kan börja lätta efter en vecka gör att det säkert går att härda ut tills dess. Eller, man får lov att göra det för det finns inget annat alternativ när det väl är gjort.

Imorgon ska jag vara på sjukhuset (Teknon) klockan 9 och ta prover, CAT-scan, kärlröntgen, träffa ögonläkare med mera. Tisdagen blir det också fullt upp fram till 18 på kvällen, och på Onsdagen läggs jag in. Är jättenervös och minst sagt livrädd men som det känts idag – och majoriteten av dagar senaste halvåret – är det ingenting jag vill stå ut med och vänta på att det blir ännu sämre för varje vecka som går. Alternativet var att vänta till oktober/november men i ärlighetens namn hade jag nog varken klarat av resan hit eller ta mig runt på sjukhuset för undersökningar om det fortsatt i den takten det gör nu. För 4 månader sedan jobbade jag och red som vanligt och hade förhoppningar om att verkligen komma igång med ridningen igen(!), nu kan jag gå ett hundratal steg en bra dag och ligger mest i ett mörkt rum med öronproppar och kyldynor mot huvudet då det känns som huvudet ska sprängas inifrån (om inte ögonen tryckts ut innan det sker), slutar andas till och från i sömnen och till och med när jag är vaken ibland, ser nästan ingenting och allt snurrar och jag mår illa.

Det får bli nu det händer, förhoppningsvis blir denna vecka starten på mitt nyare friska liv – även om det blir en annorlunda vardag jag går tillbaka till. Det kommer oavsett bli en mer aktiv vardag än i nuläget och jag kommer kunna göra SÅ mycket mer än innan!



Självklart klädde vi oss i zebraränder dagen till ära, är man en medical-zebra kan man lika gärna stoltsera med det!

2 reaktion på “Steloperation Barcelona del 1

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *