Steloperationen – Bakslaget efter 10 veckor

Man säger att läkning och rehabilitering går i vågor men tidigare har allt gått spikrakt uppåt. Nu har jag drabbats av det första bakslaget. Förra veckan låg jag till sängs i princip hela tiden med fruktansvärd bultande huvudvärk, samtidigt som nacken började göra väldigt ont. Hittills har den enda smärtan efter operationen varit kring axlar och skulderblad – trapeziusmuskeln de delat på smärtar och krampar mycket. Av den anledningen kändes det konstigt att få kraftig huvud/nacksmärta som inte ville gå över efter flera dagar och jag ringde därför till vårdcentralen när jag kände utstickande, ömma knölar mitt på nacken.

Eftersom jag har donerade revben inopererade finns det alltid en risk för bortstötning, vilket var min största skräck. Vårdcentralen skickade mig vidare till sjukhuset där jag fick träffa en ortoped innan röntgen. Den situationen blev ganska obekväm – först kollade han på mitt ärr och frågade om jag har någon skruv där. Förklarade att jag har många skruvar (24 mer exakt) och titanstänger från huvudet till första ryggkotan. Sedan fortsatte han med att uppmana mig att böja nacken så långt det går åt olika håll så han skulle kunna undersöka mig – jag försökte hela tiden säga att det GÅR inte, jag är stelopererad hela vägen och det sitter fast men han slutade inte. Blev en ganska lång diskussion som slutade med ”okej då” och sedan satt jag där. När han återigen bad mig böja nacken svarade jag att det var det jag gjorde och vickade någon millimeter till sidorna.

Före med en rörlighet långt över det normala:



Efter, i alla situationer:


Det är nog svårt för andra att förstå att det verkligen sitter fast. Det finns ingen rörlighet alls ovanför axlarna. Svårast är det nog för mig själv att förstå och acceptera det. Från att vara helt sladdrig och extremt överrörlig till att bli helt stel. Tidigare kunde jag nästan vrida huvudet bakåt, och nu sitter det där det sitter.

När jag inte kan sova på nätterna känner jag stor ilska och sorg. Jag vill slita ut allt som är fastskruvat och slippa detta. Jag vill kunna se mig omkring, vara utomhus utan att vara rädd för att inte se fordon och människor bakom mig. Jag vill köra bil och jag vill rida igen. Jag vill inte känna mig som en handikappad hundraåring som behöver hjälp med allt och bara att äta eller borsta tänderna har blivit ett svårt projekt. Jag hatar detta och jag vill inte ha det så här. Jag hatar det mer än något annat. Det känns nästan overkligt ibland, det gick så snabbt från diagnos till operation att jag inte hann förbereda mig mentalt. Chocken och sorgen kommer i efterhand. Att sitta fast på detta sätt är mer handikappande än jag kunnat föreställa mig på förhand.

Försöker tänka på hur det var innan. Jag visste att direkt jag somnade skulle jag sluta andas och jag var helt övertygad om att det skulle bli min död. Livrädd var jag verkligen. Jag tänker på hur jag låg i sängen som ett kolli dag efter dag och inte kunde ta mig upp eller kommunicera med andra. Mitt liv rullade på i ett mörkt och tyst rum samtidigt som det verkliga livet pågick utanför fönstret – men det kunde inte jag uppleva.
Utan operationen hade jag aldrig fått ett liv. Det skulle ALDRIG ha blivit bättre. Mitt nya liv är annorlunda, och än så länge hatar jag det. Men det fanns inget alternativ. Det måste bli så här. En vacker dag kommer det vända och jag kan få tillbaka en normal vardag. Jag ska resa. Jag ska tillbaka till jobbet. Jag ska vara ute och gå och jag ska umgås med vänner och familj. Det går långsamt, men det måste bli så. Det är det enda alternativet och jag kan inte vara bitter över situationen – det gick inte att lösa på annat sätt. Trots det är jag bitter ändå.




Idag tog jag mig utomhus för första gången på flera dagar när min vän var på besök. Det kommer kännas imorgon, men det är stunder som dessa som gör att det finns en gnutta längtan efter framtiden och bättre tider. Det ska, och måste bli bättre.

Dagen när jag befinner mig på en solig strand under palmerna och doppar fötterna i vattnet kommer, och i den stunden kommer allt kännas bra och värt den tunga resan.


2 reaktion på “Steloperationen – Bakslaget efter 10 veckor

  1. Ida

    Kan det funka med akupunktur för musklerna? Värme/kyla (kan varieras ca var femte minut för bättre effekt)? Spikmatta? Vibrationer (kan testas med en mobil och någon som hjälper dig att hålla den mot muskeln ifråga innan du köper någon specifik pryl)? Liniment? Det blir ju ett helt annat läge när musklerna är vana att försöka korrigera en stor överrörlighet och sen är låsta, så förstår helt klart att det ger smärta.
    Hoppas att du får ordning på det fort 🙂

    Svara
    1. lamias Inläggsförfattare

      Tack ❤️ hittade världens bästa värmedyna för axlar som man kopplar i ett eluttag, det hjälper faktiskt mycket om än inte så långvarigt! Funderar på att testa spikmatta också 🙂

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *