Sveriges (o)anpassade gator

Jag efterlyste gästbloggare ganska nyligen och valde ut ett par stycken. Jag bad bland annat Matilda (Skogsrusset.se) berätta om livet i rullstol – något jag själv funderat över hur det faktiskt fungerar. För oss andra som INTE sitter i rullstol är det så självklart att ta en trappa upp, ta bussen och annat men sitter man i rullstol är allt inte så enkelt.

Sveriges (o)anpassade gator

Nu ska jag komma här och klaga på hur livet skulle vara så mycket enklare om man som du kunde gå i trappor. Kul va?

Eller nej. Haha. Men du, jag ska faktiskt inte klaga – jag ska förklara en sak, eller två (kanske tre) för er. Jag som skriver här nu har nämligen fått den STORA äran att gästblogga på Lamias underbara blogg.

Mitt namn är Matilda, jag är nyss fyllda 18 år och är i bloggvärldens sammanhang mer (eller mindre) känd som ”Skogsrusset”.

Nu i höst firar jag hela 8 år av smärta, och till våren kommer jag faktiskt ha suttit i denna rullstol i hela 8 år.  Sjukt va? Jag som både red, sprang och tävlade i judo fick sadla av för sista gången för drygt 8 år sedan.  Då inte med vetskapen att jag aldrig mer skulle få hoppa mitt sista hinder eller galoppera i skogen en sista gång. Min sjukdom kom sakta och det tog lång tid innan den blev så pass illa som den är idag, men lika så tog det väldigt lång tid innan sjukhuset förstod vad som var fel på mig. Ja, faktiskt ett helt halvår av smärta och akutbesök innan jag fick komma till experter i Stockholm. Varav jag efter en operation blev kvar i rullstolen.

Min sjukdom heter Complex Regional Pain Syndrom (CRPS/RSD). Som ni säkert förstår nu är det smärta den går ut på. Nerver som inte tar emot signaler från hjärnan och kroppsdelar som inte lyssnar på signalerna. En lång historia – det får vi ta en annan gång! För idag ska jag prata, eller ja skriva, om vardagen på hjul.

matilda3

VEM KAN STOPPA MIG NÄR JAG BARA RULLAR FRAM

Vet inte hur jag ska få ihop inlägget bra utan att det låter som om jag klagar. Men ja,  jag ska försöka förklara hur livet kan bli annorlunda när du får byta ut benen mot hjul. Kan du tänka dig vad konstigt allt skulle bli? Och shit vad stor din häst skulle bli (sätt dig i en stol nästa gång du besöker stallet, hästen på 1.30 blir plötsligt väldigt lämplig storlek).

Har du tex tänk på hur bussarna hemma hos dig ser ut? Är det ett, två eller tre trappsteg upp? Finns det ramp? Bor du inte i en storstad är svaret förmodligen ja, men kommer du ut lite på landet är det sannolikt att det finns trapp upp till bussen.

Min vardag är väldigt enkel egentligen, och jag klagar inte ofta. Men skulle jag fått välja skulle jag såklart vilja se ett liv utan de förhatade trapporna och trånga affärerna. Tar man till exempel stan där jag kommer ifrån så finns det knappa något ställe jag kommer in med rullstolen. Ska jag hyra film, gå på bio, ta en fika eller gå på restaurang är det trappor upp. (endast donken,  en finare restaurang &någon pizzeria som inte har trappor in). I affärerna är det ofta trångt, så rullstolen kommer inte fram överallt och åker jag väl in i en affär får jag kö efter mig av folk som suckar över att ”fan nu blockerar den där rullstolen gången igen”.  För att inte tala om omklädningsrum AAH varför byggs de så småa?! Liksom får ens en överviktig människa plats där inne? Min rullstol tar sig då inte in haha. Och finns det en stor hytt så står, såklart, 3 st unga tjejer och prövar kläder tillsammans där.  Girl, it´s not for you! Du kan kolla in din kompis en annan gång. ;*

Annars så är leriga hästhagar och oskottade gator saker som jag tror ni stör er på lika mycket som mig. Man blir blöt, fastnar och tar sig inte fram. Suuck!

matilda4

Inte så kul sådant där. Men som en kille som också sitter i rullstol sa till mig i somras – ”Vafan varför ska alla klaga, livet blir inte bättre och man kan bara inte stänga in sig när livet känns kasst. Då blir det ju aldrig bättre” .

matilda2

Jag älskar positiva människor, alltid sådana som får mig på bättre humör när jag får lust att kasta sten på bussen som åter igen inte släppte in mig. Men en bra inställning kommer man långt – därför är jag väldigt dålig på att klaga. Egentligen. Mitt liv har löst sig rätt så bra trots trubbel på vägen. Jag åker färdtjänst istället för buss eftersom min kommun inte har råd att köpa anpassade bussar. Jag missade halva högstadiet så fick aldrig betyg till gymnasiet – så nu går jag istället folkhögskola och pluggar fotografi. Jag fick sluta rida pga smärtan – nu kör jag klassisk körning och trav istället.

Jag tröttnade på att vara den konstiga tjejen i rullstol – så jag skapade en blogg för att visa upp människan bakom rullstolen.

För felet flera gör är trots allt att först se rullstolen, inte människan i den. Jag har aldrig varit en populär människa, aldrig blivit bjuden på fest och i stort sett aldrig varit hem till kompisar. Jag är ju trots allt annorlunda. Men vad gör det? Alla är ju lite annorlunda. Det är inte mitt fel att folk oftast får fel uppfattning av mig. Och bloggen har gjort otroligt mycket för mig – tänk så många kompisar och häftiga personer jag mött.  Bloggen har utvecklas mycket på senaste år och jag har gjort allt från att blogga för hästmagazinet till att ha egen film i tv4.

matilda

Jag har fått tillbaka självförtroendet jag tappade bort någonstans på vägen under de jobbiga åren och det känns underbart att vara tillbaka. För trots smärta och ej fungerande kropp anser jag mig själv som frisk. Jag tänker inte på att jag sitter i rullstol för ens jag får kräla upp för trappan.

Hur kasst allt kändes igår kan du ändå göra morgondagen till något bättre.
Tack för mig, för att jag fick gästblogga här och tack till dig som orkat läsa igenom hela denna texten. Hoppas ni har det bra i novembermörkret!

Läs Matildas blogg HÄR!

3 reaktion på “Sveriges (o)anpassade gator

  1. JennyM

    Åh fantastiska Matilda!

    Sv: Tack goa du! Ja du vet ju hur det är detdär.. är det inte det ena så är det de andra..
    Blir det stockholm för dig iår? Hoppas vi ses där isåfall! 😀

    Svara
  2. Louise

    Vilken kämpe du är Matilda! Jag såg programmet om dig på tv 4 för några år sen, blev så jäkla imponerad av dig.
    Lycka till med allt, livet, hästar <3

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *