Vila i frid, Goldkind 2004 – 2013

Året var 2008 då jag snubblade över en video på en försäljningshäst i Tyskland. Det var ett nätt fuxssto som löshoppade med en teknik som överträffade det mesta, och när jag visade min mamma klippet häpnade till och med hon som vid den tidpunkten inte var speciellt insatt i hoppteknik och hoppavel. Priset var konstigt nog överkomligt och när vi pratade med försäljaren berättade hon att dom försökt rida henne men det hade inte gått bra alls.

Jag hade precis gått över från D-ponny som vid köp behövt 3 personer på marken för att ta sig upp på och dressyrtränaren hade ordagrant sagt ”Lamia, det där är den värsta häst jag sett i hela mitt liv. Köper du den är du dum i huvudet”. Jag köpte honom ändå. Efter det kände jag att hur hemsk kan det lilla fuxstoet vara egentligen? Så länge hon var hanterbar är det väl bara att rida in henne på nytt? Jag hade ingen stress. Jag och mamma skrapade ihop våra pengar och väntade spänt på den nya hästen med fantastiska hopptekniken.

Dagen kom då hon anlände till gården och sekunden rampen till lastbilen öppnades bokstavligt flög det ut en fux som gjorde en kullerbytta baklänges och rasade ner på gårdsplanen. Första dagen hon skulle ut till hagen fick vi gå in i stallet igen efter att ha tagit oss 2 meter utanför stalldörren. Hon stod på bakbenen, hon sparkade, hon kastade sig framlänges rakt på en så man ramlade omkull och fortsatte mata sparkar med sina framben. Det beteendet fortsatte och vi började förstå att något inte stod rätt till med henne.

wpid-20120627_210027

I boxen var hon världens snällaste och stod som ett ljus när man kliade på henne. Vi hade sett att hon hade tjock ärrvävnad över stor del av huvudet och nu upptäckte vi även att största delen av hennes pannlugg var bortsliten, kvar var en liten ärrig stump. Hon var otroligt tillgiven och kärleksfull, men lättstressad utöver det vanliga och när hon blev uppstressad var det som att något slog slint i hennes huvud – hon blev en helt annan häst och helt hysteriskt attackerade hon den eller det som stod närmast. Oavsett om det var en människa, soptunna eller ett dike. Hon gick inte att lugna ner, för hon var inte där längre. Hon visste inte vad hon gjorde och gick inte att få kontakt med. När hon lugnat ner sig blev hon samma snälla, gosiga häst som hon egentligen var inuti.

Efter att ha försökt rida henne till och från i perioder gav jag upp efter att hon slängt av mig så ridhjälmen krossades och sen satte fart rakt mot mig då jag låg på marken. Som tur var fanns min mamma på plats och rusade fram mellan oss och skrek så hon blev rädd och vände. Jag vet inte vad Goldie gjort om hon tagit sig fram till mig, men jag visste att jag inte ville försöka mer.

goldie-hoppar-009_83958732

Så länge hennes rutiner såg likadana ut varje dag och hon inte behövde lämna gården var hon jättesnäll
. Då och då hände grejer som att en väg hade rasat på sidan eller en häst hade kommit lös och då tappade hon kontrollen totalt och blev hysterisk. Råkade man leda henne en sån gång fanns det bara en sak att göra – släppa hästen och springa därifrån.

Vi bestämde oss trots alla incindenter att ta föl på henne, ifall dräktighetshormonerna skulle få bort hennes ”toppar”. På seminstation fick vi sova i bilen utanför varje natt hon befann sig där, just för att veterinärerna inte vågade hantera henne.

046-650x487


2011 föddes Allegra, ett kolsvart litet sto som Goldie direkt förälskade sig i.
Hon var nästan lite för överbeskyddande i början och Allegra kunde inte gå en meter utan att Goldie följde efter med mulen på henne och styrde henne åt rätt håll.
Sen hon föddes försvann Goldies utbrott. Visst stressade hon fortfarande upp sig, men hon gjorde inget mer än att springa omkring på stället eller vifta lite med frambenen. Hon var kontaktbar och hanterbar för första gången någonsin.

goldieallegra

Vi har alltid haft våra hästar i flock på bete, och våra ston stod tillsammans hela somrarna. Tills Bora kom 2012. Första dagarna gick ganska bra tills hon började kontrollera de andra och jagade omkring alla hästar som försökte dricka eller ibland bara stod still. Och så kom sparken. Rakt på Goldies ben. Hon bröt griffelbenet, men prognosen var god då allt var på ”rätt” plats och bara behövde läka ihop igen. Läkningen gick bra, svullnaden försvann och hon fortsatte gå med Allegra.

Så kom den här helgen. Av någon anledning hade skadan gått upp trots att hon bara gått på bete och inte motionerats över huvudtaget. Det kom väldigt snabbt och idag somnade hon in.

Det gick så lugnt till. Jag ledde ut henne till en gräsplätt, Leopold gnäggade på vägen dit och hon svarade. Sen tog hon några stora tuggor gräs och la sig ner för att somna in med munnen full av klöverblommor. Inte förrän veterinären konstaterat att hjärtat slutat slå började tårarna rinna.

goldi

Än idag vet vi inte vad hon varit med om under sin uppväxt. Hon var ärrad både fysiskt och psykiskt, vi misstänkte att hon fått någon hjärnskada i och med smällarna hon fått mot huvudet då halva hennes huvud var täckt av ärrvävnad. Hon ville inte någon nåt ont, hon var inte sig själv när hon blev stressad. Hon ville vara den snälla hästen som kunde stå i en timme och bara snusa en i håret. Hon ville bli omtyckt. Hon kunde inte rå för allt som hände när hon blev uppstressad, det var inte hon. Hon visste inte ens själv vad hon gjorde, hon gick instinktivt till attack så fort hon blev rädd.

goldie

Hennes historia känns så sorglig. Den fina, fina hästen som ville vara till lags men var för rädd. Hon som älskade sina människor men tappade kontrollen då hon blev stressad. Vila i frid fina du, äntligen får du total sinnesro och jag är glad att du fick dina sista lugna år här på gården istället för att bli omkringskickad som en ”problemhäst” eller hos någon som bestraffade dig för något du inte kunde rå för.

blandat-oktober-069_57013368


Vila i frid, Goldie <3
….Du berörde oss alla.

23 reaktion på “Vila i frid, Goldkind 2004 – 2013

  1. Jessica

    Mitt hjärta värker när jag läser detta inlägg. Halva jag blir glad, glad över att det finns människor som du som har mod och framförallt hjärta att ge en häst som Goldie en chans..och halva jag blir ledsen av tanken på hur illa en del hästar far utan att man kan påverka det ens litegrann.
    Du är verkligen beundransvärd Lamia, det ska du veta! Massa kramar till dig

    Svara
  2. Ylva

    Har följt din blogg sen länge (är umeåbo själv och tycker du är grymt duktig) och varit med ganska bra tag och Goldie har alltid varit en av mina favoriter hos dig. Otroligt sorgligt och mitt hjärta blöder när jag läser om henne. Vila i Frid Goldie, du hade tur som fick komma till Lamia.

    Svara
  3. Lina

    Blir ledsen av att läsa detta inlägget men samtidigt glad att en person som du gett hästen en chans, många säljer sina hästar just för de är en ”problem häst”.
    Du gav henne en ärlig chans och behöll henne, hon fick avsluta sina år på ett bra vis.
    Vila i Frid.

    Svara
  4. Elin

    Som många andra redan skrivit, sorgligt men ändå fint. Det borde finnas fler som dig Lamia. Vila i frid vackra häst <3

    Svara
  5. Anna

    Hon fick i alla fall några fina år och vara älskad. Och somna in på en sommaräng. Hon har det bra nu.
    Inte ont, inte rädd. Hon bara galopperar över gröna ängar och njuter. Tur att hon fick komma till dig Lamia.

    Svara
  6. Maria

    Beklagar sorgen. 🙁 Vad underbart för henne att få spendera sina sista år hos er, och vara älskad och omhändertagen. <3

    Jag tror nog inte hon hade en hjärnskada. Däremot att hon blivit svårt misshandlad. När en häst (eller annat djur) blir gravt traumatiserad så bär de med sig det minnet i själen, och om de hamnar i en situation som påminner dem om det fruktansvärda som hände så är de med ett tillbaka i den situationen. För ett djur är inte tiden så fast och klar som för människor, därför kan de snabbt hamna i den andra tiden. Det sker här och nu, någon slår henne och hon måste försvara sig. Hon ser inte att det är du som ligger där på marken, för du fanns inte med då det hände.
    Därför får man inte kontakt med en häst som befinner sig i det tillståndet, den befinner sig många år tillbaka i tid, i en händelse som för dem utspelar sig igen och igen, och de reagerar som om det jänder här och nu.
    Provade ni någonsin att ge henne Bachs blomstermedel? Om du någon gång träffar på en annan häst som reagerar sådär, vare sig det är med rädsla eller aggression, så prova det. Cherry Plum, Star of Betlehem och Rock Rose skulle jag gett.

    Min häst hade en liknande historia, han blev inte aggressiv men panikslagen och okontaktbar, och därför livsfarlig. I hans fall fick vi till slut bekräftat att han hade varit med om en hemsk transportolycka, där lastbilen hade kraschat och vält. Han hade skadat sig i bakdelen men ffa fick han en mycket svår chock. (Den känslan finns beskriven i Emelie Cajsdotters bok Alla Kungens Hästar.) Jag hade haft honom i många år och han hade alltid varit världens snällaste häst, med mkt energi och gnista men han var trygg och orädd.
    Problemen började när han blev skadad och var tvungen att ha boxvila och sjukhage pga en gaffelbandsskada. Han hade lyckats förtränga olyckan så länge han hade träningen att fokusera på, men när han blev tvungen att stå stilla så kom alla minnen helt plötsligt upp till ytan och han blev rädd. Fruktansvärt rädd. Han stod på bakbenen, slet sig, släpade mig efter sig. Vi fick vara två personer för att leda honom runt på gårdsplanen, när som helst kunde han få panik och resa sig och försöka fly. Jag var olycklig och han var olycklig, jag förstod inte vad som hade hänt. Vid en tillfällighet berättade en kompis om Emelie, som sades kunde tala med hästar. Jag var skeptisk, men hoppades innerligt att hon kunde hjälpa oss. När hon kom berättade min häst om olyckan, om hur han aldrig lyckats bearbeta rädslan och smärtan, om hur han direkt efter sattes i hård träning av människor som använde våld för att få honom att lyda. Han berättade att han kände sig som en fånge i sin kropp, han visste att han skadade mig och det gjorde honom så olycklig, men han kunde inte kontrollera kroppen när han blev rädd, då var han tillbaka i olyckan.
    Det hjälpte lite att jag förstod vad som var fel. Så behandlade vi honom med blomstermedlen, och han fick akupunktur så benet skulle läka snabbare. Så småningom började han bli sig själv igen, och efter ett tag hade han blivit ännu mer sig själv än han var innan, om du förstår hur jag menar. Han var så lycklig och stolt över att han fixat det, han insåg att han ju trots allt hade överlevt olyckan och att den bara var ett minne.
    Det låter kanske otroligt, men jag började gräva i hans historia och fick till slut reda på att när han och ett par unghästar till hade importerats från Danmark 17 år tidigare hade lastbilen de åkte i vält och han hade legat fastklämd.
    Kram

    Svara
  7. Jessika

    Usch, tänk vad djur kan hamna i fruktansvärt fel händer 🙁 Så himla skönt för Goldie att hon fick tillbringa den sista delen av sitt liv hos er som förstod henne. Beklagar sorgen!

    Svara
  8. Alexandra

    Har aldrig kommentetat på din blogg och knappt varit inne på den överhuvudtaget och trots detta sitter jag med tårarna rinnande längs kinderna som om du vore någon jag känner. Även fast detta inte stämmer så känner jag med dig. Otroligt sorglig historia, men oj vilken tur att människor som du finns, folk som faktiskt hoppas och tror. Jag vill inte heller tänka på vad denna hästen ytterligare fått vara med om eller vad som orsakat hennes ärrvävnader, det är bara sjukt. Ingen häst är elak och är dessutom de mest förlåtande djuren. Vila i frid <3

    Svara
  9. Emilia

    Blir tårögd, så fint skrivet. Underbart att det finns godhjärtade människor som ni! Vila i frid

    Svara
  10. Carolin

    Blir tårögd av att läsa detta..
    Vilken tur att hon hamnade hos er, och att du och din mamma inte gav upp hoppet om henne utan kämpade för hennes välmående!
    Vill inte tänka på vad som hade hänt om hon hamnat hos oseriösa människor..
    Vila i frid fina häst <3

    Svara
  11. Jenny

    Först och främst en massa styrkekramar till dig och anhöriga!
    En otrolig tur att hon hamnade hos er som förstod vad som pågick och som inte bestraffade henne när hon inte var sig själv under stressen. Så oerhört fint skrivet av dig, jag blev seriöst tårögd!
    En massa kramar!

    Svara
  12. Jessica Pira

    Så otroligt vackert och fint skrivet! Du skriver med en sådan känsla att det är obeskrivligt..

    Jag förstår, har själv förlorat min häst. Min bästa vän. Jag läser igenom detta och mina ögon fylls av tårar och faller sedan ner för mina kinder. Så jobbigt, blev så påmind om då jag tog bort min häst förra året. Just dagen då han avlivades, kommer alltid finnas kvar i mitt minne. Hur mycker jag än skulle vela sudda bort den dagen och spola tillbaka tiden, så går det inte. Allt bara för att bara få träffa honom igen.

    Kommer aldrig glömma ”panget”, av bultpistolen. Livet är skört, men jag vet att min fina Speedy har det nu bra och kan galloppera smärtfritt förevigt.. Jag vet att han tackar mig för det. Likadant så tackar nog Goldie dig, för att du gav henne en ny chans i livet och framförallt kärlek! Du bör verkligen vara stolt över det jobb du gjorde med Goldie, det är otroligt rörande och inspirerande att läsa på samma gång.

    I stundens skrivande, rinner en tår eller två ner för mina kinder. Inte bara av sorg och beröring, utan också av glädje. Nu vet jag att Speedy kommer få yttligare en fin hästvän i de evigt gröna trappalanda! Kram
    På dig!! <3

    Svara
  13. Jenny

    Så fint skrivet <3 Goldie hade verkligen tur att hon fick bo hos er de sista åren. Blir så arg på att hästar behandlas illa :/

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *