månadsarkiv: oktober 2012

Datum

Nuuuu har jag bestämt hur länge jag ska vara borta!
16-18 November, Stockholm
19-30 November Abu Dhabi och Dubai

Jag längtar så mycket till årets GCT hoppning att jag knappt kan sova på nätterna…haha

Angående Mrs Medicott

Alltså…Jag tycker självklart Sara är fantastisk och det skulle vara superkul om hon fick ha kvar hästen – men jag vet inte hur mycket jag stöder facebookgruppen som samlar in pengar. I mitt huvud finns för mycket katastroftankar och om jag hade pengar över att donera skulle jag förmodligen ge till till någon djurrättsorganisation eller t.ex. cancerfonden, inte till att köpa häst åt någon. Det finns fler hästar, även om M.M är top notch. Jag tycker självklart det är beundransvärt att det finns människor som skänker pengar till detta, både ur sportslig och känslomässig synpunkt – men jag kommer nog inte delta. Även om jag hoppas hon får behålla henne och tycker det är kul att ridsporten tar mer plats!

Vad tycker ni?

Hoppträning för Micke Schultz

I bilen märkte jag att jag glömt minneskortet hemma så det blev tyvärr ingen film. Jag visste från början att jag inte skulle orka så mycket då jag knappt lämnat lägenheten på en månad och knappt orkar gå, men ville passa på att träna ändå då Micke bara är här runt 6ggr om året och han är den enda jag rider för (annars rider jag bara för rösterna i mitt huvud, haha…)

Mumin gick allt åt skogen. Jag är, som alltid, en liten mygga uppe på honom och benen slutar mitt på sidorna – jag har ingenting att säga till om då han tar i över hinder, jag flyger omkring som en vante. Han är som vanligt superlydig och skulle aldrig göra något dumt, men speciellt idag märkte jag hur stor han var att rida. Mina ridmuskler har så gott som försvunnit och jag bara satt där uppe som en ostadig liten klump. Han försökte så gott han kunde, landade i nåt hinder och jag började gråta. Haaaatar att gråta bland folk, men jag kände mig så ynklig och värdelös när jag inte hade ork till något annat än att åka runt på min jättehäst som inte ens förstod vad jag menade. Noll ben, noll sits, bara passagerare.
På slutet kändes det bättre då vi hoppade en liten bana och galopperade mer framåt.

Efter det hoppade jag Ubbe. Glömde martingal så det var lite svårt att se hindren ibland för hans huvud var ivägen, haha. Men det kändes i alla fall jättebra och vi hoppade en ganska knepig bana på…120? 130? Något sånt. Micke sa ”det där måste väl vara en boost att åka hem efter att ha hoppat den där?” och det var precis så det kändes, jag behövde hoppa Ubbe igen.

Det var så länge sen jag red ordentligt, fick massor av inspiration till både träning och blogginlägg – fick nog den kickstarten jag behövde! 🙂


Heeej min matte är en fluga 

Problemhäst hit och dit

Något som stör mig väldigt mycket är benämningen ”problemhäst” som jag tycker används alldeles för flitigt. Har någon problem med en häst är det genast hästens fel och den börjar kallas för problemhäst.

Jag vet inte huuur många hästar jag fått rida/hantera genom åren pga att dom t.ex. bockar, vägrar hoppa, vad som helst egentligen. Jag brukar tänka ”Skulle en världscupryttare kunna rida denna häst?” och svaret är förmodligen ja. Sitter då felet i ryttaren eller hästen om man inte kan rida den?
Det är en sak om hästen har ont och protesterar därför, men ofta sitter det bara i att ryttare och häst helt enkelt inte kommer överrens. Kemin stämmer inte, ryttaren är för osäker, ledarskapet brister etc.

Jag köpte en D-ponny då jag var 15 som var känd som problemhäst. Han gick inte att rida på, stack så fort man var halvvägs upp i sadeln, ägaren hade slutat rida då hon flygit av och blivit rädd och vid provridningar skenade han bara omkring. Jag såg honom på ridklubben och frågade lite om honom av boxgrannen som är dressyrtränare och fick svaret ”Lamia, låt bli den hästen. Det är den värsta häst jag någonsin sett, det kommer aldrig bli någonting ridbart av den där!”. Min mamma blev väldigt uppskrämd av detta, men jag envisades med att provrida ändå. När jag gick in i boxen med sadeln skakade hästen. När jag kommit upp (självklart med 2 pers som håller fast hästen) fick jag skritta omkring med ledare, gramantyglar, pelhambett och varje gång jag lättade på handen sa ägaren ”Nejnejnej håll i!” Jag frågade om jag fick rida själv och svaret blev då ”inte när det är andra hästar i ridhuset!”

Jag var helt kär i den gula rädda ponnyn, och fick provrida ännu en gång utomhus. Då fick jag för första gången rida för mig själv utan ledare, och flera gånger kände jag att han blev spänd som en stålfjäder och ville fly. Varje gång gav jag honom lite lösare tygel, pratade och klappade honom. Han blev sjuukt förvirrad, istället för att dra honom i munnen då han ville i väg gjorde jag tvärtom. Vi skrittade och travade, han for inte iväg en enda gång fast han tänkte det.
Ägaren sa att han aldrig varit så lugn innan, och jag tog hem honom till stallet i Ansmark.
I början myste vi mest, han fick bekväm passande utrustning och jag började rida. Jag vet inte hur många gånger jag flög av i början för när det blev kommunikationsmissar flydde han åt tjottahejti haha. Men jag blev aldrig arg på honom, och efter några månader började han lita på att människor var snälla.

Hans historia var att han importerades från Holland via ett försäljningsstall, där dom förmodligen ljugit om hans ålder och hur mycket riden han var. Han växte nämligen ca 6cm under tiden jag hade honom, från att han skulle varit 7 år tills han var 10. Min gissning är att dom bara ”snabbridit” in honom med ryttare på för att han skulle kunna säljas snabbt, och hamnade hos någon som blev rädd då han själv blev rädd. Han var alltid rädd om huvudet och snabba rörelser, så det är inte omöjligt att han blivit dåligt behandlad innan han kom till Sverige.
Är han verkligen då en så hemsk häst, eller är han bara en av alla hästar som blivit missförstådda?

Efter några år med mycket kärlek och tillit hittade vi det perfekta hemmet åt honom när jag blev 18 – han blev familjeponny där han reds av en då 12-årig pytteliten tjej som knappt nådde nedanför sadeln. Han var så glad då hon red, för hon varken sparkade eller drog i honom som andra som provridit gjort! Dom hörde ihop. Där bor han fortfarande och till och med mamman i familjen har tävlat klubbtävlingar på honom trots inte speciellt mycket riderfarenhet, det ni!

Det är en sak om en häst har lynnesfel eller hjärnskada och beter sig konstigt, men folk är generellt så jääkla snabba med att sätta problemhäst-stämpeln på hästar där egentligen hästen bara är missförstådd, som i mitt exempel ovan.
Har man problem med en häst, fråga om råd, be om hjälp!
Det är inte alltid hästen problemet sitter i. 

Melvins annonsbild: